Billy Wilder sa att det tar tre veckor att spela in en film, tre månader att klippa den, tre år att skriva manus. Dennis Potter höll kanske på längre än så när han skrev The singing detective. Jon Amiel, regissören, har berättat att han redan halvvägs genom manuskriptet förstod att han läste ett mästerverk. Det var första versionen. Potter skrev om och skrev om ända tills inspelningen startade. Amiel förstod bara inte hur han skulle kunna leva upp till det. Han var övertygad om att det skulle bli TV-serie för finsmakarna. Det blev en tittarsuccé. Historien är på papperet tämligen invecklad – nutid och dåtid samt feberfantasier vävs samman med handlingen i en kioskdeckare – men i händerna på Potter, Amiel och ett koppel av Englands briljanta skådespelare läggs skikt till skikt med så varsam hand att det aldrig blir krångligt, men spännande, aldrig sentimentalt, utan finstämt. Detektiven söker svaret på barndomens gåta, sjunger sånger som säger att världen kan vara annorlunda, och ibland är det: ”banalities with a beat” som Dennis Potter uttryckte saken. Det är känslan som räknas. Serien finns numera på DVD. Skynda er innan den tar slut. I Pennies from heaven (regi: Piers Haggard) med Bob Hoskins i huvudrollen finns samma ingredienser, fast den är tyngre, mer brutal, naturligtvis sevärd.
