En eftermiddag sommaren 1956 skjutsade Nelson Mandela en god vän i sin pastellgröna Oldsmobile, en bil som alla i dessa kvarter i Johannesburg kände till. Mannen vid ratten visste de också vem det var: en av Sydafrikas få svarta advokater, en mästare i rättssalen, en frihetskämpe. Vid en busshållplats fick han syn på en ung vacker kvinna, så vacker att han tänkte vända och köra tillbaka. Knappt ett år senare såg han henne igen, de presenterades för varandra och nästa dag ringde han och bjöd ut henne på lunch. Hon var oerhört nervös, närmast skräckslagen: Vad ville han – som alla flockades kring – henne – som inte var någon, dessutom arton år yngre. I juni 1958 stod bröllopet mellan Nelson Mandela och Winnie Madikizela. Berättelsen inleder Jonny Steinbergs på alla sätt kolossala Winnie & Nelson. Portrait of a marriage (William Collins). Den brukade de båda berätta. Den är inte sann. Den är en av alla myter Steinberg borrar sig igenom för att kunna berätta om den katastrof som drabbade dem båda, som drabbade landet de var med om att forma. ”Om hon och Nelson överhuvudtaget delade något var det deras begåvning att berätta sina historier som myt: en intuitiv talang, blixtrande snabb, snabbare än en medveten tanke”, skriver han mot slutet av boken. Jonny Steinbergs krönikor finns samlade i Notes from a fractured country (Jonathan Ball). Hans precisa förstameningar skulle man kunna samla på, som den här: ”Domare är som mest intressanta både när de är starka och när de är svaga.”
