Den handlar om Emily, en fyrtio år gammal bartender i en stad i Massachusetts, om Rita och Kay och om Jeff som driver stället och en kväll då Drew och Alvin kommer in, beställer varsin margerita. Drew sitter i rullstol, Alvin är hans unge assistent. Det händer inte mycket mer än att de talar med varandra, kommer närmare varandra, utforskar varandra allteftersom natten går. Drew berättar om när han hoppade fallskärm. ”Emily kunde se det framför sig, höra det, och hennes armar och bröst ville krama om honom därför att han hade gjort det; hennes hand rörde vid hans, vilade på hans fingrar; sen tog hon sin cigarrett och drog ett bloss och stoppade den mellan hans fingrar och blåste röken över hans huvud.” Hela tiden musik i bakgrunden: Bill Evans. Roland Kirk. John Coltrane. Jeff bjuder upp Emily. De dricker. De brer smörgåsar. De gör upp planer. De skiljs åt, Drew säger som avsked: ”Good night, sweet people. Det är allt. Novellen heter Dancing after hours, skrevs av André Dubus, finns i hans sista novellsamling med samma namn (Vintage). Ända sedan jag läste denna underbara novell har jag undrat över vad de spelade med Roland Kirk. Hur dansar man till Roland Kirk? Nyss hittade jag skivan, måste ha gjort det, Now please don’t you cry, beautiful Edith (Emarcy). Här finns hans version av ”Alfie”, finns sex egna kompositioner, fyllda av hans värme, humor, gränslöshet; alla går de säkert att dansa till.
