Vännen Lars Åke tipsade om Tender mercies när jag ondgjorde mig över Crazy heart. Jag såg den en gång, två gånger – jag grät mer andra gången – och undrade vem som skrev manuset. Horton Foote. Han fick en Oscar. Det var välförtjänt. Inte en stavelse för mycket. Handlingen rätt banal: utslagen countrysångare kommer på fötter tack vare kärleken. Han spelas av Robert Duvall. Han fick också en Oscar. Det var också välförtjänt. Till skillnad från Jeff Bridges vet han hur en cowboy rör sig. Lydia Davis novell ”The professor” börjar: ”A few years ago, I used to tell myself I wanted to marry a cowboy.” Hon har varit på bio. Efteråt vill hon bara lämna allt bakom sig – universiteten och städerna och människor som skriver ner sina idéer i anteckningsböcker – och fara ut i öknen och driva ett motell, gärna med en liten son, och sedan kommer en utsliten cowboy förbi, alkoholist om så krävs. Hon har sett filmen jag talar om. Bruce Bereford regisserade. Horton Foote skrev också manus till To kill a mockingbird (regi: Robert Mulligan). Den är också bra. Harper Lee skrev romanen. Den har ni säkert läst. Om inte, läs den. Lydia Davis novell finns i The collected stories of Lydia Davis (Pelican). Hon skriver som ingen annan, en logiker in absurdum, gör litteratur av trivialiteter. En annan novell börjar: ”We know only four boring people.” Den fortsätter: ”The rest of our friends we find very interesting.” Det är två meningar kvar. (Sekwa förlag har börjat ge ut henne på svenska: Samarbete med fluga och Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det lite bekvämare.)
