Nej, jag har inte sett SVT-dokumentären om Evert Taube. Jag såg en halv trailer, ryggade inför den undervisande tonen och lät bli. Beställde i stället Mikael Timms Evert Taube. Livet som konst, konsten som liv (Bonniers) som jag länge tänkt skaffa. Nu är jag mitt inne i den, en fröjd är det att få följa Taube så tätt i spåren, entusiasmeras av denne kämpande själ, avnjuta mästaren i prosa och poesi, i brev eller, som här, i polemik mot Fredrik Böök som hävdat att Bellman aldrig blir mer än poetisk lek utan djupare betydelse: ”Professor Böök mäter suparna i Bellmans diktning och gör samma erfarenhet som folkskolläraren, vilken förkastade Nya Testamentet därför att Kristus gjorde vatten till vin”. Det kan ju få gälla även för andra. Timm kan bli något mångordig ibland men det förlåter man honom så gärna för hans kunnighet och engagemang, hans lätt flödande prosa. Och så plockar jag då och då fram den underbart feta boxen med Taubes sånger, Dessa skivor har jag själv insjungit och godkänt (EMI), med allt från ”Karl Alfred” från 1921 till och med ”Diktaren och tiden” från 1970. ”En ung sjöman, Karl-Alfred var hans namn/ han for så vid ifrån hamn till hamn/ Han var så lycklig med sitt fria liv/ han hade ännu ej förälskat sig.” Och sedan fortsatte det.
