Det är svårt att finna rätt ord för att beskriva vad som iscensattes under första hälften av december 2017. Lynchjustis är kanske mest träffande. Ett övergrepp var det i alla fall. Journalistik var det inte – om vi med det menar att allsidigt och korrekt återge vad som hänt, förhålla sig kritisk till källorna. Jag skriver om excessen mot Benny Fredriksson som tre månader senare tog sitt liv. Aftonbladet drog igång drevet, andra följde efter: Dagens Nyheter inte minst. Benny Fredriksson, arbetarkillen från Midsommarkransen som förverkligat sin dröm och blivit teaterdirektör, fått stockholmarna att gå på teater, påstods ha tvingat en skådespelare att göra abort, sextrakasserat sin personal och gång på gång hållit manliga skitstövlar bakom ryggen. Skräck och fruktan skulle ha karakteriserat hans chefskap. Allt underbyggt med anonyma källor. Ingenting stämde. Ingen av de skyldiga – reportrar, kolumnister, ansvarig utgivare, chefredaktörer – har efteråt haft modet att be om ursäkt, offentligt rannsaka sig själva och sin tidning, ens svara på frågor. Det är så ynkligt. Johan Hilton går igenom hela affären i sin ovanligt läsvärda Den siste teaterdirektören (Natur & Kultur). Benny Fredriksson spelar huvudrollen i detta ödesdrama med olyckligt slut: helt och fullt, med sin entusiasm och idérikedom, sina fel och brister, högst mänskligt.
