En gång för inte alltför länge sedan gav Per Gunnar Evander ut en roman om året, respekterades av kritikerna och älskades av de många läsarna. Han fick priser, gjorde allt som allt fjorton Sommarprogram, skrev radiopjäser, jobbade visst också som producent på Sveriges Television. Lättköpt var han inte. Hans romaner närmar sig ämnet från oväntat håll, leker med identiteter, skiftar språkligt. Psykiska problem står inte sällan i förgrunden. Personerna knegar på, gör det bästa av situationen. De är plåtslagare, bruksarbetare, pensionerade slaktare, lärare. Trakten inte sällan den där Evander kom ifrån: Mellansverige, avfolkningsbygd. Tallskogar. Han blandar då och då in sig själv i handlingen: Bäste herr Evander. Idrott är honom inte främmande. Sista dagen i Valle Hedmans liv handlar om en arbetsplatsolycka med dödlig utgång; upplägget i form av en utredning med vittnen, kommentarer, underlag, även utvikningar och antaganden, få direkta anföranden. Den förolyckade får vi alltså se genom andras ögon. Ingen av dem känner honom särskilt väl. Språket är på bästa utredningssvenska: ”Därtill kommer självfallet …”, ”För tydlighetens skull skall det framhållas …”, ”Persson avböjde med en motivering han inte direkt kan påminna sig.” Kontrasten mellan denna torrhet och det hemska som händer är oerhört effektfullt. Man kan inte annat än läsa vidare, och gärna ta det en gång till. Måndagarna med Fanny och Orubbat bo är också väldigt bra romaner. Bonniers gav ut dem.
