En gång köpte jag nästan alla Olle Hedbergs romaner för 800 kronor på en stadsauktion. Jag läste de flesta. Jag hade inte tråkigt en sekund, men har inte läst om någon av dem. Under fyrtiofem år kom Olle Hedberg ut med en roman varje höst, utom det år då han publicerade sina memoarer. Ett annat år kom två romaner. Förläggare Ragnar Svanströms uppdrag efter att ha fått manus var inte att tala om vad han tyckte utan att säga att han förstått. Svanström lär ha suckat: Han har det bra, Olle! Allt han behöver göra är att skriva en bok om året. Varje ny bok annonserades med recensionscitat som talade om hur bra den föregående var. Det hade Hedberg bestämt. Författaren var en borgerlighetens gunstling, en säker julklapp. Han är Lars Norén utan manér, mer oroande än vad som kan tyckas vid första påseendet. Det ser lätt ut när han skriver, men försök själva. Hans publik förlorade tyvärr intresset innan han själv gjorde det. Skulle jag läsa om någon roman finge det bli Bekänna färg (Norstedts) från 1947. Den handlar om en man som under genomgången av ett dödsbo hittar ett kortregister; små noveller om människor han mött. En förbryllande roman. Vilgot Sjöman bökar sig in bakom författarens mask i Drömtydaren Olle Hedberg (Natur och Kultur). Det börjar med ett självmord.
