Det finns reportrar som inte hade behövt ge sig av. De vet redan hur det står till. De reser för att bekräfta sina teser, levererar ideologi i stället för mening. Det gör inte Anna Politkovskaja. Hon avskyr det tjetjenska kriget, reser och skriver för att uppmärksamma världen på det hemska som sker, men hennes reportage är fyllda av gripande händelser, överraskande möten. Porträttet av den dansande överste Mironov som så oförbehållsamt älskar livet – ”Förstår du, vi lever! Fortfarande!” – stannar kvar i minnet för hon delar hans erfarenhet, tecknar en människa bortom plikten. Den scen hon skildrar i ”Så bra det är att vara döv” är en scen från alla moderna krig – de flyende tryckta mot marken, helikoptrarna hängande över dem – men genom att berätta om tjänstemannen Vacha och hans pärm, dessutom hacka sönder tidsordningen, suger hon tag i läsaren, berättar hon en historia som inte står Tolstoj efter. Reportagen finns i Tjetjenien – sanningen om kriget (Ordfront). Och sedan mördade de henne, utanför hennes egen dörr.
