Tre sorgsna skivor jag lyssnat mycket på i sommar: Sammi Smiths Looks like stormy weather (Ace). Hennes version av ”Help me make it through the night” blev en hit och Kris Kristofferson ett namn, sedan föll hon sakta i glömska men oj så många bra sånger hon sjöng. Hennes smak var lika stark som hennes röst, melankolin starkt framträdande, texterna slående. Lyssna bara på ”The toast of ’45”. Marizas Fado em min (World Connection). Ännu ett exempel på att blandning, inte gränser, utgör skapelsens krona. Hon är född i Mocambique av en afrikansk mor med indiska rötter och en portugisisk far, hon började sjunga jazz och soul, upptäckte så fadon med rötterna i främst Brasilien och Kap Verde, säkert även arabvärlden. Den först kända sångerskan var prostituerad, sångerna hanteras lika väl av kvinnor som män. Här Marizas debutskiva med några av fadons örhängen; hjärta och smärta, stark längtan. The Delines The sea drift (El Cortez) med sångerskan Amy Boone och sångaren, gitarristen, låtskrivaren och författaren Willy Vlautin som framträdande namn. I första sången ”Little Earl” sitter han på en kudde för att kunna se vägen, en bror blöder i baksätet, bilen lånad av farbrodern som kommer att explodera och han hittar inte sjukhuset. I den nästa sista är klockan sex på morgonen, stereon spelar för högt men grannarna vågar inte klaga. Mot slutet dock en strimma hopp: ”He rolls me lika the ocean rolls/ He makes me feel like the world ain’t dying”. Musiken en lättnad för hjärtat.
