Det är fjärde gången jag ser Homicide: Life on the street, på svenska Uppdrag mord, TV-serien mellan 1993 och 1999, sju säsonger, 122 avsnitt. ”Den bästa TV-serien du inte ser”, som någon har sagt. Den banade väg för The wire och Sopranos, prisbelöntes, hittade aldrig fram till den stora publiken. Nu går den att streama på Peacock men bara i USA; DVD-boxar finns på Tradera. Homicide baseras på en bok med samma namn av David Simon som under ett år hängde med mordroteln i Baltimore, skapades av Paul Attanasio, skrevs av flera, regisserades av lika många. Den går alltså att se om och om igen. Ta början på avsnitt 19, ”Colors”, Bolander och Pembleton på väg mot ännu ett mord, i mörkret och råkylan: ”– Inget är verkligt. – Vad menar du? – Verkligheten finns inte. – Okej. – Ta färgen grön. Du ser grön. Jag ser grön. Vi kallar det grön och vi tror att vi ser samma sak, att vi delar denna erfarenhet. Men vadå? Min grön är kanske grönare än din grön. Ta färgblinda. De måste leva med ett stigma. Det de ser är inte vad vi ser som grön. Men kanske de har rätt. De ser ren grön. De ser rätt grön. – Min vanliga otur …”. Den mördade är en turkisk student, mördaren kusin med en av utredarna. Är det ett mord? Ett rasistiskt mord? Homicide skildrar polisarbetet som arbete, våldet som en del av vardagen, poliser som människor. Skyldiga går fria. Oskyldiga döms. Alla gör så gott de kan. Alla är åtminstone halvgalna. Och så ett leende, ett skratt, en hjälpande hand. Dialoger som skrivits av gudarna.
