Rösterna fångar mig, dessa röster som oavsett sammanhang tränger fram med sin egenart. De kan vara begränsade i omfång, repiga och raspiga, men de har sin tydligt personliga prägel, bärs fram av starka känslor. Vi känner snabbt igen dem. Sångaren/sångerskan rör sig med full kontroll inom de gränser som stakats ut. Sången kan vi ha hört tusen gången förut, nu hör vi den på nytt. Frank Sinatra gör det gång på gång, Billie Holiday, Hank Williams, Nina Simone… (Jag kan ingenting om opera, klassisk musik.) Natalie Merchant sjöng i gruppen 10.000 Maniacs, hon gör numera skivor i eget namn, har haft flera hits, men när jag hörde The house carpenter’s daughter (Myth Records) – tack kusin Jan! – drog jag häftigt in andan. Vad var det här? Sångerna är andras; sträcker sig från 1700-talshymner (”Weeping pilgrim”) över en strejksång från 1932 (”Which side are you on?”) bort mot Fairport Convention (”Crazy man Michael”) och indiepop (”Sally Anne”). Hon gör varje sång till sin. Hon behandlar dem som allt annat än klenoder. Hon sjunger som om det gällde både henne och oss. Rösten – stark, varm, opolerad – rör sig från ilska till hetta, från sorg till förundran. Beslutsam är ett ord som dyker upp.
