Det finns de som sjunger bättre, har skrivit flera hits, klär sig med större elegans men ingen sångare gör mig så uppåt som Neil Young. Vem har väl som han sökt nya marker, efter eget huvud, ena stunden ilsken som en jordgeting, i nästa skygg som en sommargylling. Vem mer än han skulle komma på tanken att spela in ett album tillägnad sin elbil? Det är naturligtvis svårt att komma förbi sjuttiotalsskivor som After the goldrush, Harvest och Comes a time (Reprise), själv spelar jag oftare, numera, Old ways (Geffen). Här sjunger han country med stålgitarrer och stråkar, Willie och Waylon. En av sångerna börjar: ”On a trans-Canada highway/ there was a girl/ hitchhiking with a dog/ Fireflies buzzin' round her head/ like candles in the fog.” Hon plockas upp av en lastbilschaufför med ny bil och två barn ”he left home with his wife”. Bara i countryn sker sådana möten. ”I’m the ocean”, från Mirrorball (Reprise), spelar jag när jag är under isen. Neil Young tar saker på allvar, är aldrig ironisk. Kontakt finns med både änglar och demoner.
