En kompis sa att han skulle vilja lyssna på jazz men inte visste var han skulle börja. Han föreslog att jag skulle komma hem till dem en kväll med en binge jazzplattor, spela och berätta lite. Våra vägar kom tyvärr att skiljas, det där blev aldrig av, men det händer att jag grubblar på vilka plattor jag skulle ha tagit med mig. Om det hade varit i kväll: Louis Armstrong, The best of The hot five and hot seven recordings (Colombia); Billie Holiday, Complete Billie Holiday Lester Young 1937-1946 (Fremeaux); Lennie Tristano, Intuition (Blue Note); Chet Baker, Chet Baker sings (EMI); Thelonious Monk, Thelonious Monk plays Duke Ellington (Riverside); Frank Sinatra, Frank Sinatra sings for only the lonely (Capitol); Miles Davis, Kind of blue (Colombia); John Coltrane, Giant steps (Atlantic); Bill Evans, Waltz for Debby (Concord); Herbie Hancock, Maiden voyage (Blue note). Jag säger inte att de är världens bästa jazzplattor, det skulle jag aldrig våga mig på, jag menar bara att de är en bra introduktion till jazzens värld, en språngbräda för vidare utflykter. I bakfickan, om det blev tid över, skulle jag ha haft Lars Gullins Silhouette 1951-1953 (Dragon), spelat titelspåret som avslutning på kvällen.
