Kanske beror det på min afghanska erfarenhet att jag blir så rörd när den pashtunske pojken briserar i kärlekssången som inleder skivan. Jag förstår inte vad han sjunger, känner allvaret. Har spelat den om och om igen. ”Pashto love”. Flöjt, en elbas och trummor följer honom hela vägen, understryker och underbygger, tassar försiktigt. Fast pojken och musikerna möts bara här, på skivan. Nils Berg har hittat honom på YouTube. Bergs grupp heter Nils Berg Cinemascope, plattan Vocals (Hoob Records). Där finns andra, likande möten: med den blinde sångaren Hafiz Gul Zaman i norra Pakistan, med den amerikanske banjolärare Nicholas Cossentino, med kören Röster utan gränser i Malmö. Finurligt utan att vara sökt, välgjort utan att vara polerat, mycket märkligt. Kan inte minnas att jag hört något liknande. Nils Berg säger i en intervju att mest kära har de blivit i den här pojken. ”Vi har försökt göra vår låt, tillsammans med honom. Med våra jazzfingrar försöker vi göra disco och den här snubben sjunger sin sång – och så blir det en tredje sorts musik som vare sig är disco, jazz eller pashto-folk.” Lyssna själva.
På YouTube finns en hel film:
