Ola Magnell avled i februari 2020, sörjd av oväntat många. Han hade ju stått i skuggan så länge, utan skivkontrakt, fjärran från vimlets yra. Tio år dröjde det mellan album tio och elva. Under sjuttiotalet, då han drog landet runt mellan scenerna, hade han spelat in fyra album på sex år. Han hade ett skivbolag, Metronome, och en producent, Anders Burman, som tog vara på den särpräglade begåvningen från Kalmar. Sedan kom han tillbaka. Jag såg honom några gången under 2010-talet på M/S Blidösund, ackompanjerad av musiker som var betydligt yngre än han själv, såg ut att älska att spela med honom. Själv såg han glad ut, energisk, koncentrerad. Alltid knökfullt i salongen. En god vän, tjugo år yngre, kan ofantligt många Magnellsånger utantill. Första gången vi träffades var i en omålad polisbil. Det var han som var polisen. Sångerna har följt honom genom livet, säger han, har betytt så mycket, till tröst och till glädje. Skulle jag välja några favoriter får det bli ”Nya perspektiv” och ”Kliff” från Nya perspektiv, ”Pappa” från Höstkänning, ”Tomma tunnor” från Europaväg 66 (Metronome), ”Vallmoland” från albumet med samma namn (Satellite), ”Innan elden brunnit ut” från Rolös (Viskwa). Ola Magnell är en lyriker med udd, en satiriker med stort hjärta. Vila i frid.
