Han slog igenom med ”Catch the wind” och fortsatte med ”Colours” och fick stämpeln som britternas svar på Bob Dylan, men Donovan hade bara fiskat i samma vatten som Dylan. Han var trots allt bara arton när han debuterade. På andra albumet, Fairytale (PYE), nu hade han hunnit fylla nitton, fanns mer som drog åt brittisk folkmusik och framför allt en sång som vek tvärs av, ”Sunny Goodge Street”. Det är en välstämd jazzlåt i draperad valstakt – stråkar, blås, vispar – och en mystisk text med uppenbara drogreferenser. Det uppfattade jag inte i tonåren. För mig gav den uttryck för ett ögonblick av soldränkt lycka, ”Drinkin’ the sun all around you”, och någonstans ljudet av ljuv musik, ”Listenin’ to sounds of Mingus mellow fantastic”. Tre år senare gick Van Morrison in i en studio i New York och spelade in åtta sånger med ett gäng förstklassiga jazzmusiker som aldrig hört talas om den unge blyge buttre irländaren. LP:n hette Astral weeks (Warner Brothers) och fick tämligen god kritik, sålde knappt, men med tiden skulle den komma att betraktas som populärmusikens svar på James Joyces Ulysses. Morrison måste ha lyssnat på ”Sunny Goodge Street”. Han skulle komma att bygga en hel karriär med den som en grundsten. Donovan försvann tyvärr ut i periferin. Goodge Street är en gatstump strax norr om Oxford Street i London, förr en hemvist för bohemer, författare, beatniks. Egendomligt nog finns det en bootleg med Charlie Mingus som heter Astral weeks (Moon Records), inspelad 1964, i Köpenhamn. Allt hänger ihop.
