I mars 1972 reste sex killar från Lubbock, Texas, till Nashville och spelade in tretton sånger som skulle bli deras debutalbum. Men icke. En singel floppade, skivbolagen sa nej, bandet upplöstes och tre av dem – Butch Hancock, Joe Ely och Jimmie Dale Gilmore – blev så småningom sångare och låtskrivare av egen kraft, långt bortom Texas. Ryktet om inspelningarna och om bandet The Flatlanders växte med tiden och nitton år efter resan till Nashville gav skivbolaget Rounder ut More a legend than a band. Här är pojkar som älskar Jimmie Rodgers och Hank Williams, också har lyssnat på Buddy Holly och Beatles och de har kommit för att dela med sig. Förstesångaren (Gilmore) låter osannolik men har full kontroll. Sju egna sånger säger att detta bara kan vara början. Senare upptäcktes en demoinspelning gjord före resan till Nashville, finns nu på The Odessa tapes (New-West). Den är också bra. På Own och own (Glitterhouse Records) sjunger Butch Hancock några av sina bästa sånger, bland dem ”If I were a bluebird” som kunde ha varit en folkvisa. Min favorit med Jimmie Dale Gilmore heter Spinning around the sun (Elektra). Här har han hela Nashvilleeliten i studion, både egna och ett par av Hancocks sånger, dessutom sjunger han Hank Williams ”I’m so lonesome I could cry” så att Mr White på The Broken Spoke i Austin begrep att även långhåriga killar kan sjunga country. Joe Elys Letters to Laredo (MCA) lessnar jag aldrig på. Amy Maner och George Sledge har gjort en ljuvlig film om staden Lubbock och det märkliga att så många eminenta musiker kommer härifrån, Lubbock light. Kan ha något att göra med en mystisk formation på natthimlen i augusti 1951.
