Jan Guillou har benämnt henne ”husneger”, Göran Persson vägrade att hälsa, hennes älskade pappa ansåg att hon skadat kurdernas sak. Utanför hennes arbetsplats organiserades en demonstration mot henne, med plakat som ”Nalin Åkesson”. Torgmöten kunde inte genomföras utan polisskydd. Mod är det som slår en vid läsningen av Nalin Baksis Mina strider (Volante). Hon sticker inte under stol med att hon varit rädd, ledsen, nervös, inte orkat, men hon ojar sig aldrig. Genom att berätta sin släkts historia begriper man var styrkan kommer ifrån: faster Necla, som sedan mördades, men hann måla hennes naglar röda när hon var åtta, moster Siro som räddade släkten genom list, brodern Kurdo som gick före, pappas bibliotek. De kurdiska läkare, advokater, journalister och författare som haft allt och förlorat allt. Litteraturen har varit till tröst och stöd. Hon ger uppfriskande insiderbilder av den socialdemokratiska partistyrelsen: ”Hälften av ledamöterna är ministrar i regeringen och beroende av statsminister Persson, den andra hälften är kommunalråd – som drömmer om att komma in i samma regering.” Fyll gärna på med Johan Lundbergs radikala genomgång av Dagens Nyheters radikalism i Rikslikaren (Timbro). Det handlar om tidningen som alltid haft rätt, har allt under kontroll och i bästa tänkbara ordning. Alla ska in under samma tak, ve den som hävdar en annan åsikt. Aldrig ber man om ursäkt. Bara det korta kapitlet om terrordådet på Drottninggatan är värd sin egen mässa.