Alltför många romaner och noveller förklarar för mycket. I alltför många förstår man alltför snart hur det ska gå. Författarens intentioner lyser igenom. I Ingvild H. Rishøis Vinternoveller (Flo förlag) vet man inte hur det ska gå. I den första ska en ung kvinna ta sig hem med sin dotter som har kissat på sig. I den andra ska en ung man köpa en kudde och sen hem och ta fram maten för att hans dotter ska komma på besök, det första sedan han slapp ur fängelset. I den tredje hämtar en flicka sina två yngre syskon från skolan och förskolan för att rymma med dem. I den första vet vi inte hur hon ska göra med de nya torra trosorna hon inte har råd att betala. I den andra vet vi inte om han ska kunna ta sig förbi puben. I den tredje vet vi att det kommer att gå åt helvete men inte hur. I alla tre tränger bakgrunden fram bit för bit. Hela tiden sitter läsaren på helspänn. Alla tre slutar i ett slags försoning – vilket inte är detsamma som ett lyckligt slut. Ingvild H. Rishøi fick 2019 Stockholm Stadsteaters internationella pris för Vinternoveller.
