1964 samlade Granada Television en grupp sjuåringar från olika skikt och håll, bjöd dem på zoo och på kalas, tog dem till en lekpark, filmade och frågade. Barnen ville bli missionärer, jockeys, advokater. De ville bli rika och ha vänner. Sedan följde man fjorton av dem, träffade dem vart sjunde år, fram till dess att de fyllt 49. De går genom skola och universitet, de hoppar av, de blir advokater och lärare, de blir arbetslösa, hemlösa, de gifter sig och skiljer sig, får barn eller får inte barn. De går upp i vikt, tappar hår. Sjukdomar drabbar dem. Drömmar går i kras. Någon förverkligar en dröm. De svarar på frågor: Skulle du vilja ha en flickvän? Vad krävs för att vara en bra advokat? Har du några vänner? Är du besviken för att ha misslyckats? Är du rädd för att bli galen? Det är oupphörligen spännande, också skrämmande. Ibland vill jag inte veta hur det har gått, rädd för det till synes oundvikliga. Ibland blir jag överraskad. Så svårt det är att bryta mönster, frigöra sig från sin bakgrund. Värst är att bli ensam. Seven Up! heter serien, finns på sex behändiga DVD-skivor. Paul Almond regisserade första säsongen, Michael Apted de följande fem. Mottot är ett citat av jesuiten Francis Xavier: ”Give me a child until he is seven and I will give you the man.”
