Aldrig har jag bevistat en sprödare konsert än den med Iris DeMent på Cactus Café i Austin, Texas, en varm kväll i maj i början av seklet. Hon uppträdde ensam, med gitarr och vid pianot, i fotsid svart klänning och flip-flops – som hon skämtade om: ”Kan ni tänka er Merle Haggard i flip-flops?” Så länge hon sjöng vågade vi knappt röra oss där vi satt, rädda för att inkräkta på det utrymme hennes sånger krävde. Hon sjöng dem som om det var sista gången. Det är sånger om detta liv som fortsätter trots alla förbehåll: ”There’ll be laughter event after you’ve gone/ I’ll find reasons to face the empty dawn”. De flesta finns på hennes två första, och bästa, album Infamous angel och My life (Warner). Hennes tolkning av Merle Haggards ”Big city” finns på en tributskiva till honom, Tullare dust (Hightown records) som är en bra introduktion till hans sånger. När Haggard hört hennes tolkning hoppade han av turnébussen i nästa stad, köpte hennes två skivor, lyssnade, ringde henne, bad att få spela in ett par av hennes sånger. Det gjorde han. Nicholas Dawidoff berättar om dem och deras möten i In the country of country (Vintage). Han berättar också många andra rörande historier, antagligen också för den som hört Johnny Cash och tror att de hört allt.
