Min vän Fredrik är ett uppslagsverk på två ben. Hans tips om böcker får mig alltid att göra en minnesnotering, men han är ännu värre när det gäller musik. Jag nämner Dan Penn och några dagar senare dimper det ner en hemkörd CD i brevlådan, från Fredrik, med bland annat de singlar Penn gjorde innan han började skriva låtar åt Aretha Franklin & Co. Jag lägger märke till namnet Karen Dalton i Bob Dylans memoarer, Chronicles – han kallar henne ”en favoritsångerska”; jag har aldrig hört talas om henne – och vem har inte hennes andra och sista album, på vinyl, en raritet. Skivan heter In my own time (Light in the Attic), den producerades av Harvey Brooks (som spelat med både Dylan och Miles Davis) och själv sjunger hon som Billie Holiday, fast ännu skörare, ännu mera nere i moll. Repertoaren är soul, country, folk. Karen Dalton drar alltihop åt bluesen till. Hon vågar sig till och med på ”When a man loves a woman” men medan Percy Sledge sjunger i triumf, han är djupt förälskad, sjunger hon som om allt är förbi. Hennes tolkning av George Jones och Leon Paýnes ”Take me” är ohygglig. Daltons första album It’s so hard to tell who’s going to love you the best (Koch), inspelat i ett svep – hon var svår att få in i en studio – finns nu också på CD. Den är sprödare, mer folksångsaktig, mindre personlig. Flera skivor blev det inte. Hon hade problem med alkohol och narkotika, med sig själv, och avled 1993, 52 år gammal. Dan Penns Do right man (Sire) klarar sig icke någon musikälskare förutan.
