Kanske det märkligaste av svenska författaröden: Debut vid 35 och allt fanns redan där: stilen, tonläget, motivbilden. Också landskapet. Under tio år merparten av det som skulle komma. Ledamot i Svenska akademien. Riksdagsman. Prisbemängd. Filmatiseringar. Sedan tystnade han. Sedan dog han. Sedan avslöjades att han varit nazist i ungdomen, behållit kontakterna, kanske också åsikterna in i vuxenlivet. Erfarenheterna tycks spöka i det han skrev, nu när vi vet. Han hette Per Olof Sundman och är väl värd att läsa. I Norrlandsberättelser (Norstedts) finns novellsamlingarna Jägarna och Sökarna, romanen Två dagar, två nätter. Han är en smula omständlig, upprepningarna legio, ändå får man inte veta så mycket. Hittas flickan? Vad hade han gjort? Var försvann han? Nej, förstår ni, den här berättelsen handlar om någonting annat. Per Svensson har skrivit en bra bok om det här med Sundman och nazismen, Frostviken (Bonniers).
