Första gången jag läste honom var en lista: ”The Nobel Prize in literature (from an alternative universe)”, en lista ”befriad från småaktighet, politik och symbolik”. Där var inte bara Tolstoj i st f Prudhomme, Tjechov–Bjørnson, Proust–France, utan också Strindberg–Lagerlöf, Kerouac–Sjolochov, Greene–Golding. Väldigt uppiggande. Ted Gioia var hans namn och sedan läste jag The Jazz standards som blev till en understreckare, ”Låtar som håller”, snart hade jag läst The history of jazz (Oxford university Press) och How to listen to jazz (Basic Books). Gioia är alltså främst jazzskribent, en annorlunda sådan, befriad från småaktighet etc. Han har hört så mycket, skriver så lätt, utan jazzidiomets alla klyschor, entusiasmerande utan att skrika, dessutom med en förstummande utblick. De årsbästalistor han gjorde under tio år innehöll jazz från Argentina, Armenien och Polen, sydkoreansk pop, förbjuden etiopisk dansmusik, svensk pianomusik (som jag aldrig läst om i Sverige), country, bluegrass… Nu läser jag honom på nätplattformen The Substack Reader mot en smärre avgift. Häromdagen skrev han om Toots Thieleman, ”den mest osannolika jazzstjärnan i musikhistorien”, häromveckan om varför Netflix kommer att misslyckas (det var före nyheten om börsfallet), jag har läst om den stendöda musikindustrin, bluesens ursprung, Amy Whinehouse. I morse läste jag att han har fått två priser för sina artiklar. Nöjsam läsning. The Substack Reader