Det är märkligt. Här går man omkring ett helt liv utan att känna till Lennie Tristanos inspelningar från våren 1949, ja utan att över huvud taget lägga märke till hans namn. Först när jag fördjupar mig i Lars Gullins musik och liv dyker namnet upp, gång på gång; Lennie Tristano påverkade uppenbarligen Gullin och hans vänner lika mycket som Miles Davis tubaband, som Gullin säger, det vill säga bandet med Lee Konitz, Gerry Mulligan, J.J. Johnson och andra, den musik som numera saluförs under titeln Birth of the cool och som också spelades in våren 1949, på samma skivbolag (Capitol). Men Lennie Tristano försvann ur jazzhistorien, fråga mig inte varför. Lee Konitz, som spelade i båda banden, har kallat Tristanos stycken etyder, koncentrat av improviserade idéer, och med det låter jag mig nöja. Lyssna själva! Tristano, blind sedan födseln, hade svårt att få jobb på New Yorks jazzklubbar, så annorlunda lät han. Han försörjde sig som pianolärare. Dessa sju korta stycken från våren 1949 har jag på en CD kallad Intuition där de samsas med några inspelningar avWarne Marsh som också ingick i hans band. Ett album från 1956, Lennie Tristano (Atlantic/Rhino), är också det häpnadsväckande bra. Improvisationer med gung.
