Det börjar så här: ”Kyrkogården låg på en liten höjd mellan två byar. En rysk flagga vajade i vinden. När vi närmade oss såg vi hur en man och en kvinna ordnade med en grav.” Med hjälp av tre knappa men rågade meningar tar reportern med oss in på kyrkogården, fram till paret vid graven, förbi dem efter att snabbt notera hur de flyttade de blanka, överdådiga kransarna ”lite hit, lite dit, tillbaka igen”. Hon hinner även uppfatta fotot på den döde: en ung allvarlig man i uniform. Åsne Seierstad reste till Ryssland för att försöka få fatt på bakgrunden till den ryske soldat som tog sig över gränsen till Norge i januari 2023, också en bakgrund till anfallskriget som rasar i Ukraina. Det är en mäktig uppgift. Det är en mäktig bok på 656 sidor. Döden är ständigt närvarande; kyrkogården en given scen. Alla dessa döda: ”Innan hon dog hade förlorat sin dotter, dotterdotter och barnbarnsbarnet som blev skållat.” På andra sidor andra döda. I det här avsnittet hinner hon även handla i byns lanthandel, konfronteras med en stupfull kvinna, besöka Norgeflyktingens mormors far i hans välordnade hem där det luktar färsk fisk, köksskåpet är en blomsteräng och vardagsrummet en blandning av Edens lustgård och Noaks ark. Hon lyssnar och iakttar, följer med i vardagens alla bestyr, besitter ett avundsvärt mod (utan att göra någon sak av det). Mjölka kan hon också. Sällan höjer hon rösten. Hon avslutar med Hemingway. ¶ Ur Åsne Seierstad: Ofred. Ryssland inifrån (Polaris)
