Hon har naturligtvis bestämt sig för vad de ska prata om. De ska prata om ledan, pessimismen, verklighetsflykten. Förhoppningsvis konstrar han inte. Hon är Barbro Alving, journalisten, Bang med svenska folket. Han är Gunnar Ekelöf, den tillbakadragne diktaren. Det är september 1957, hon befinner sig i Sigtuna när hon får veta att han ska fylla femtio, går hem till honom och knackar på. Omständigheterna gör hon ingen sak av i reportaget; det har hon berättat efteråt. Hon börjar direkt: ”Det är någonting som gör – sedan vi pratat allvar en stund om tiden och människans belägenhet däri – någonting som gör att man säger: – Har du tappat sugen, Gunnar Ekelöf?” Hon släpper aldrig taget om kärnpunkten, även om utvikningarna är flera: vapenvägran, Huxley, tiden. Hon avslutar med Sapfo och skönheten. Han följer henne villigt, svarar på hennes frågor, även den besvärliga: om alkoholen. Han svarar utan att kokettera. Ett ”vi” finns i texten: ett resonemang mer än frågor och svar. Hon presenterar honom för läsarna genom att citera generöst ur hans dikter. Hon hoppar över utseende, klädsel, rörelser. Om hemmet får vi veta: ”där bokhyllorna går framför ytterdörren och han inte har något arbetsrum och det klampar i trappan om det så är en katt”; ”en genomgångsstation”. Det ser så lätt ut det hon gör, är så svårt. ¶ ”Alkohol? Det behövs för en melankolisk människa” i Barbro Alving: Profiler (Gidlunds)
