Wojciech Tochmans reportage ”Moder Mejra finner sina barn” börjar i teaterlokalen i byns kulturhus som håller öppet en gång i veckan. Då kan alla gå dit för att titta. Kläderna ligger på det terrakottabruna golvet, kronologiskt ordnade. Allt är tvättat, torkat på tvättlina. Där ligger till exempel: en ensam blåvitrandig trikåskjorta; ett par manchesterbyxor, en gång vita, nu bruna; ett udda jeansbyxben; ett läderskärp; ett par simbyxor; en udda svart socka. Vid varje plagg en tom papperspåse, på papperspåsen siffror och bokstäver: B betyder att plagget passar ihop med en bestämd uppsättning ben, skalle, tänder, BP bara några ben, A endast kläder, kanske några lösa föremål. Allt detta grävdes fram hösten 1999 i en massgrav intill byn Kevljani i Bosnien. Plagg för plagg, anhörig för anhörig, lotsar Wojciech Tochman läsaren varsamt fram till en av dramats huvudaktörer: ”En gråhårig kvinna klädd i marinblå dräkt lutar sig över en annan samling trasor. Hon har stått där hela tiden över en och samma klädhög. Ordnar med plaggen som för att få dem att te sig på bästa sätt.” Detta är moder Mejra. Det är första scenen av inalles elva. I nästa scen introduceras den andra huvudaktören: ”En gråhårig, energisk kvinna i jeans” som älskar ben, doktor Ewa Klonowski. Snart kommer de två att mötas i detta reportage som andas så lugnt, markerar varje detalj med sådan skärpa, aldrig höjer rösten. Så här var det, kära läsare. ¶ ”Moder Mejra finner sina barn” i Ouvertyr till livet (red. Maciej Zaremba; Brombergs)
