Det här reportaget består av tio meningar, på knappt en halv boksida. De tre första meningarna, på två rader, upplyser oss om platsen utan att vara särskilt specifik – en fabrik i norra England – och att ”acid”, det vill säga syra, var viktigt. Vi får veta att syran förvarades i stora kar och att landgångar lagts över dessa kar. Detta är scenen samt premissen. Därefter handling. ”Innan dessa landgångar gjordes helt säkra föll en ung man i ett kar fötterna först.” Hans skrik hördes över hela området. Förutom en äldre karl stod hela arbetsstyrkan lamslaget av skräck. Denne äldre karl, som vi får veta var den unge mannens far, klättrade upp på landgången med en stor stör i händerna. Nu nämns den unge mannens namn. Det är för övrigt den enda repliken i berättelsen. ”’Förlåt Hughie’, sa han.” Han tryckte ner den unge mannen under ytan. Naturligtvis, sammanfattar berättaren sin berättelse, i den sista och längsta meningen, måste han göra så eftersom huvudet och axlarna var det enda som återstod av den unge mannen. ”Acid”, som berättelsen heter, ingår i en novellsamling men från säker källa, författaren själv, James Kelman, vet vi att historien är sann. Den hände på den fabrik där Kelman arbetat som ung. Hur kort kan ett reportage vara? frågade någon. Längre än tio meningar behöver det inte vara, om författaren förmår ladda varje mening med nytt innehåll och ingenting mer har på hjärtat. ¶ ”Acid” i James Kelman: Not not while the giro (Polygon)
