Långt innan Tom Wolfe utropade epoken New Journalism hängde Lillian Ross med kända och okända, iakttog och lyssnade, iscensatte dessa möten med dialoger, detaljer, liv. Hon skrev i New Yorker, i decennier. En eftermiddag år 1949 möter hon Ernest Hemingway när han landar i New York, följer honom när han köper en rock, ett bälte och ett par tofflor, går på Metropolitan för att än en gång få se Rubens, El Greco, Cézanne – ”Det här är vad vi försöker göra när vi skriver” – och när han träffar kära vännen Marlene Dietrich, en son, förläggaren Charles Scribner. Med Dietrich talar han barnbarn, skivorna hon spelat in, kriget. Sonen ger upp diskussionerna om konsten. Scribner försöker berätta en historia. Hemingway talar oavbrutet, metaforerna från boxning och baseboll: ”Jag började lugnt och jag slog herr Turgenjev. Sen tränade jag hårt och jag slog herr de Maupassant.” Ingen kan få honom att gå upp i ringen mot herr Tolstoj. Tyst är han bara i taxin, i regnet som han avskyr. Hela tiden dricker han, helst champagne, ingen utflykt utan pluntan. Lillian Ross sticker då och då in en fråga. Hon tycker mycket om honom. Hon skrev aldrig om folk hon inte tyckte om. En tyst sorg vilar över reportaget, som om något är slut. Läsare protesterade: göra sig lustig över en stor man. Hemingway försvarade det: han hade fått läsa före publiceringen, hoppades att han inte lät så där, men det var hennes historia. ¶ ”How do you like it now, gentlemen?” i Lillian Ross: Reporting always (Scribner)
