Om man skulle välja ett reportage som uppvisar konstartens alla möjligheter är Gay Taleses ”Frank Sinatra has a cold” ett bra val. Här finns kombinationen av gedigen kunskap och litterär stil, observatörens skarpa blick och öra parad med förmågan att tala med människor (därför att han vill veta). Talese släpper aldrig fokus men tillåter sig vida utflykter i tid och rum. Han jobbar med dialoger, ränner inte runt med pratminus. Han är besatt av detaljer: Sinatra har 60 peruker som ombesörjs av en gråhårig dam som tjänar 400 dollar i veckan; hans fingrar är knubbiga och grova, stela på grund av artros; ögonen klarblå och livliga, ögon som inom ett par sekunder kan bli kalla av ilska eller glöda av ömhet eller, som nu, reflektera en vag avstängdhet som håller hans vänner tysta och på avstånd; hur berusad han än är vinglar han aldrig, som Dean Martin, kostymen sitter som den ska, slipsen perfekt knuten, inte en fläck på de välputsade skorna där till och med sulorna glänser. Talese hade blivit lovad en intervju, som ställdes in i sista minuten: Sinatra var förkyld, ur slag, pressad av alla åtaganden. Utan att göra någon sak av det i den text han skriver, vänder Talese nederlaget till seger, förkylningen får bli själva saken, den idé som bär rakt genom berättelsen. Esquire, där reportaget först publicerades 1966, utnämnde det till det bästa tidskriften publicerat under sina sjuttio år: The greatest story ever told. ¶ ”Frank Sinatra has a cold” i Gay Talese: Fame and obscurity (Dell)
