Gary Smith har berättat att Sports Illustrated, där han skrev, ville att han skulle skriva om kändisar, själv drog han åt ett annat håll. En kändis har ett namn att skydda. Själv letade han efter en historia. ”En nations skugga” handlar om Jonathan Takes Enemy, en ung kråkindian, en gudabenådad basketspelare som valdes till Montanas bästa idrottsman 1984, som universiteten slogs om, som flickorna slogs om. ”Han älskade att ta en retur med en hand och med ett ljudligt handslag flytta den till andra handen, göra en dribbling i en nittiogradersvändning som ställde försvaret vidöppet och sedan sy ihop det hela med en perfekt genomskärande passning, något suddigt orangefärgat direkt ur det omedvetna.” Basket har för indianerna kommit att ersätta bufflarna, hästarna, krigen, men ingen hade spelat i NBA. Jonathan Takes Enemy skulle ändra på det. Reportaget börjar med en bilkaravan flera kilometer lång; man följer ett gymnasielag i basket på väg mot en avgörande match. Det är dödstyst i bussen. Där sitter Everett Walks med näsan tryckt mot fönstret och som ska sluta som städare klockan två på natten i en restaurang på Kråkreservatet. Där sitter Miles Fighter, en makalös hoppare, som snart ska vara arbetslös och supa omåttligt. Och sedan satt Takes Enemy där … Han skulle vara den som klarade sig, visst skulle han? Sporten är inte det viktiga för Gary Smith. Det är scengolvet där dramat utspelar sig. ¶ ”En nations skugga” i Anders Sundelin: Konsten att berätta en historia (Ordfront 2001)
