Intervjun misslyckades. Inte för att han inte är förberedd; han har förberett sig ett helt liv för det här. Ingen kan vara mer förberedd än han. Pär Rådström har skrivit sju romaner och en massa artiklar, översatt Mezz Mezzrows Really the Blues. Han har lyssnat på jazz i hela sitt liv, tillhör dessa ”nattens verkliga vänner” som han sagt i ett av sina många radioprogram. Och så sitter han där på Chez Paree i Chicago, i en skrubb med sneda speglar, bredvid Louis Armstrong som snart ska gå in igen: i snövita kalsonger, med bomullstussar mellan de blödande läpparna och en basker på huvudet. Han har just duschat och bytt. Reportern frågar om han inte är trött, blir det inte tröttsamt. Han grymtar. Vad han vill med sin musik? Vem spelade med vem på den inspelningen? Nej. Det är heller inte intressant. Han är alldeles orörlig, ett svart block och så de där hemska bomullstussarna som sakta rodnar. Bredvid honom ligger skjortan, bländande vit. Till sist tar reportern mod till sig, säger att han ingenting har att fråga om, han vill bara sitta där. Louis nickar. De sitter där i fem minuter till. Louis börjar långsamt vagga på överkroppen. Tio minuter senare står han på scenen igen. Stampar igång. Reportern ser hur kyparen glömmer sig en stund, står stilla och ler upp mot Satchmo. ”Och nu lyfter han trumpeten och nu spelar han och nu är allting ganska ointressant. Bland annat allt det jag inte frågade om.” ¶ ”Möte med Louis i Chicago” i Svenska texter om jazz (En bok för alla; red. Bo Everling & Rolf Yrlid)
