Röster är vad Svetlana Aleksijevitj samlar på. Den mänskliga rösten. Hon letar, frågar, lyssnar. Hon kommer tillbaka. Hon arrangerar orden. Hon hittar inte på. Hon väljer. ”Jag väljer ut det som är så starkt att inte ens Dostojevskij skulle kunna hitta på det”, har hon sagt. Tillsammans bildar dessa stämmor en kör och den sången handlar om människans lidande. Den bok hon skrev om katastrofen i kärnkraftverket Tjernobyl inleds med Ljudmila Ignatenko som var tjugofem när den inträffade, nygift, kär, med barn. Hennes man Vasilij var brandman och han kallades mitt i natten till kärnkraftverket som brann. Hon visste ännu inte hur mycket hon älskade honom. Vasilij fördes till sjukhuset, vidare till ett sjukhus i Moskva. Ljudmila följde efter, blev insläppt på sjukhuset, kramade och kysste honom. Hon hade inte berättat för läkarna att hon var med barn, i sjätte månaden. Hon ville inte leva utan honom. Svetlana Aleksijevitj lyssnade på hennes berättelse, hon skrev och skrev om och så skickade hon det hon skrivit till änkan Ljudmila Ignatenko. Den sägs att hon fick tillbaka alla sidorna och att varje sida var överkryssad. Det här var inte vad Ljudmila Ignatenko hade berättat. Vi vet inte vad hon tyckte sig ha berättat: kanske om hennes hjälte till man, kanske om ensamheten efter honom, kanske om döden. Svetlana Aleksijevitj hade hört en berättelse om kärlek. ¶ ”En ensam mänsklig stämma” i Svetlana Aleksijevitj: Bön för Tjernobyl (Ordfront)
