Reporterns frihet begränsas av verkligheten, men för läsarens fantasi finns inga gränser. Detaljer lyser upp ett landskap, möblerar ett rum, ger karaktär åt en person. Vi fyller på ur minnesbanken. Det underförstådda gör sig förstått. Vi grubblar över vad som hände sedan. Eller: Någon skrev ett brev, skrev rätt adress på kuvertet, frankerade det rätt och skrev sitt namn bakpå kuvertet, men det nådde inte adressaten, avsändaren fick det inte tillbaka, trots att brevbärarna gjort vad de ska, ringt på dörrar och frågat runt. Det finns också brev utan ett brev i kuvertet. Det finns brev med brev i kuvertet men utan adressat. Det finns brev adresserade till ”Herren som har en liten butik på Södergatan, två hus efter slaktaren”, ”Till er, min herre, avsänt av er fästmö”, till ”José. Bogotá”. Gabriel García Márquez besöker de förlorade brevens kyrkogård i Bogotá där sex postanställda söker lösa de förlorade brevens mysterium. Det är, skriver han, ett kontor där det absurda är fullständigt naturligt, till exempel kuvertet med svarta kanter, ett sorgebrev, utan både namn och adress, i stället ett meddelande med lila bläck: ”Jag sänder det i ett svart kuvert så att det ska anlända lättare.” Två rum fylls av paket vars mottagare inte kan spåras: dagstidningar, tidskrifter, akademiska diplom, reproduktioner av berömda målningar och saker som inte gått att fastställa vad det är. ¶ ”The postman rings a thousand times” i Gabriel García Márquez: The scandal of the century and other writings (Knopf)
