När Charles Dickens hade skrivit de romaner som gjort honom världsberömd återvände han till journalistiken, till reportaget. Han skrev i sin egen veckotidning, All the Year Around, under namnet ”The Uncommercial Traveller”, det vill säga i allmänhetens tjänst. En marsmorgon 1860 tar han tåget till Liverpool för att undersöka sanningen bakom nyheten att brittiska soldater i Indien fängslats på grund av olydnad, avskedats och skickats hem, anlänt i sämsta skick. Mystiskt är det. Varför hade de avskedats? Varför skickades de hem? Varför kom de hem med dysenteri, svarta av skörbjugg? Dickens tar sig friheten att uppfinna en följeslagare, Pangloss, med en blinkning till läsaren – ”tidigare Candides privatlärare” – optimisten som ständigt försäkrar reportern att vi lever i den bästa av världar. Nej, det är inte mask i brödet. Nej, skinkan är den bästa … Ja, något fel är det. Fyllbultar är de väl allihop. Men Dickens gör inte som reportrar numera gör, lägger kommunikationsstrategens utsaga sist i reportaget: han väver in den i berättelsen alltmedan han tar läsaren med in i sjuksalarna, går från säng till säng, får veta att sextio man redan dött, under hemfärden, lyssnar till läkaren som säger att dessa män är av bästa virke, inga fyllbultar, hittar en sergeant som sitter och läser och börjar fråga ut honom. Frågor och svar. Satiren förbyts i tragedi. ¶ Charles Dickens: ”The Great Tasmania’s cargo” i The art of fact (red. Kevin Kerrane & Ben Yagoda; Touchstone).
