Martha Gellhorn vandrade med de karpatiska lansiärerna, Peter Kadhammar låg inbäddad hos de amerikanska trupperna i Kuwait, Myroslav Laiuk reser längs den ukrainska fronten, men oftare kommer reportern efteråt, får pussla ihop händelseförloppet med hjälp av vittnen och dokument. Restif de la Bretonne bevittnade den franska revolutionen, smög sig ut på Paris gator med ”hjärtat i halsgropen”, som han skriver, försöker att med opartiskhet ”skildra dessa ohyggliga händelser”, som han också skriver: ”författaren bör, när han framkallar rysningar hos sina läsare, själv förhålla sig kall”. Ett utmärkt råd. Han återger vad ögonvittnen berättar, ibland hör han genom sitt fönster folkmassan dra fram – ”De sjöng; de röt; de vrålade.” – men lika ofta drar han om natten ut på stan, noterar hur en bödels handled är ”uppvälld av ansträngning”, ser högarna av lik utanför ett fängelse, en flyende stoppad och massakrerad, en kvinna som vägrar att hylla revolutionen gripas, få klänningen sönderriven och magen uppsprättad. ”Jag svimmade.” När han vaknar ser han hennes blodiga huvud, färdig att tvättas och placeras på spetsen av en pik. ”Dödandet fortsatte.” Fångar dödas, präster, aristokrater, motståndare av andra slag. Så föds det moderna Europa. Restif de la Bretonne har kallats rännstenarnas Rousseau. En hedersbetygelse. ¶ ”ELFTE NATTEN. Massakrerna 2-5 september 1792” i Restif de la Bretonne: Revolutionens nätter (Hägglunds)
