Det var förläggaren Victor Gollancz som föreslog George Orwell att resa norrut för att skildra de arbetslösas liv. Han skulle få 500 pund i förskott, vilket avgjorde saken. Vägen till Wigan Pier kom 1937, trycktes i nästan 50 000 exemplar och består av två delar, ett reportage om gruvarbetarna och en essä om fattigdomen. Första delen har stått sig väl. Orwell kröp i gruvgångarna tillsammans med gruvarbetarna, följde dem hem, tog in hos dem, iakttog och antecknade. ”Det man lättast känner igen dem på är ärren som de har på näsan”, skriver han. ”Varje gruvarbetare har blå ärr på näsa och panna och kommer att ha kvar dem till sin död.” Det är koldammet, förklarar han, som tränger in i varje sår, huden växer över såret, en blå fläck blir resultatet. Tvättar de sig inte? Ömsint berättar George Orwell om gruvarbetarnas tvättvanor: de flesta äter först, tvättar sig sedan, mycket metodiskt i baljan med vatten, sedan tar hans fru tvättlappen och tvättar honom på ryggen. ”Att få bort smutsen från ögonlocken är ett jobb som tar tio minuter bara det.” Varje vattendroppe måste värmas, det stänker, det är trångt. Underkroppen tar de flesta bara en gång i veckan. Han noterar hur lite de äter, mindre än han själv; matsäcken förvarad i en platt ask som öppnas med ett snäpp och sitter fast i svångremmen. Denna omsorg om det lilla får reportaget att lysa nittio år senare. När boken kom ut befann sig George Orwell i en skyttegrav i Spanien. ¶ Ur George Orwell: Vägen till Wigan Pier (Rabén & Sjögren)
