Carl von Linné var Sveriges första reporter. Han drog det svenska resereportaget ut från biblioteket, ut i friska luften, lät det lukta, låta, smaka och vibrera av liv. Han skrev på svenska hundrafemtio år före Strindberg: ”Himlen var klar och varm, västanvädret svalkade med en behaglig pust och en dunkel färg begynte från väster betäcka himlen.” Så står det alldeles i början av den första av hans reseskildringar, den lappländska, resan han gjorde tjugofem år gammal. Han skrev mellan raderna långt innan någon hade börjat tala om saken: ”Äntligen lämnade vi Växjö.” Han är en högst sinnlig författare: på bara några sidor under den gotländska resan hinner han lyssna på vad folk berättar om årstider, sjukdomar och sälfisket, känna på kalkstenen, betrakta dess förvandling på vägen, lukta på blommor, smaka på vattnet (”så salt vatten, att det föga till någonting tjäna kunde”). Han ställer frågor till arbetarna, lyssnar på deras svar, säger emot. Ett besök är sällan nog: ”Man såg här huru veden lindrigt inlades första dagen (…) och andra dagen såg man kalkstenen bliva liksom våt.” Han förundras över kvinnornas svarta kläder och muffar under gudstjänsten, ”fast mitt i rötmånaden”. Linné har humor: båten ”var liten svag, gammal och oduglig, och än mer dess skeppare”. Nyfikenhet är hans drivkraft. ¶ Ur Carl von Linnés Gotländska resa (Natur och Kultur).
