Reportaget börjar med ett konstaterande: ”Varje dag händer det att folk sticker ihjäl varandra med knivar, att de kastar varandra från broarna i den svarta Nevan och att de får förblöda på det mest orättfärdiga och olyckliga vis. Så har det varit och så är det.” Reportern går rakt på sak, utan ilska, inte ens tendens, torrt och sakligt. Möjligtvis kan man ana ett leende, om än allt annat än roat. Maksim Gorkij hade sagt till den unge Isaak Babel att han visst var begåvad, men okunnig. Därför började han ströva omkring i Sankt Petersburg, titta in på sjukhus, slakthus, bibliotek, redaktioner eller, som här, räddningskåren och se sig omkring, ställa frågor. Han gjorde det som ingen gör i dag. I det här reportaget lägger han märke till allt som saknas: ingen personal, inga vagnar, inte ens ett museum som berättar om verksamheten. Man kan bara rycka ut två eller tre gånger om dagen, trots allt blod på gator och i hem. Året är 1918. ”Mer hinner man inte, turerna är långa och hästarna magra.” Tjockast är boken som registrerar de fall där man inte kunnat ge någon hjälp. Isaak Babel lärde sig att vässa sin korthuggna stil, blev en mästare och inspiration för så många andra. Han kom att skriva noveller som räknas till världslitteraturen. Han slutade inte skriva, bara att publicera sig, allteftersom Stalins excesser tilltog. Sedan greps han och mördades. Alla som kände honom har berättat om hans vänlighet, humor, livsaptit. ¶ ”Räddningskåren” i Isaak Babel: Det nya livet (Tranan)
