I det här reportaget blandar reportern sig i storyn med hela sitt ”jag”. Det är en svår konst. Oftast fungerar det inte därför att reportern ingenting har där att göra. Eller så ställer sig reportern i vägen för läsaren. Joan Didion har sagt att hon är så liten att ingen lägger märke henne när hon är ute på fältet. I reportagen tar hon gärna plats. I ”Kamrat Laski, CPUSA (m-l)” berättar Didion att hon inte är intresserad av revolutionen utan av honom. Michael Laski är ledare för ett litet maoistiskt parti i Los Angeles. Porträttet av honom skulle ha kunnat bli ironiskt, överlägset, övertydligt. Det blir det inte. Joan Didion är nyfiken på denne svårbegriplige unge man med brinnande ögon, kort skägg och en blekhet som är sällsynt i södra Kalifornien och som vigt sitt liv åt revolutionen. Hon noterar hur han lägger boken med Maos dikter kant i kant med bordskanten, ”först vertikalt och sedan horisontellt”, medan han talar. Hon kan inte föreställa sig honom äta eller i sängen. Hon låter honom komma till tals. Hon avslutar med en scen, ett slags ceremoni, där kamraterna går igenom intäkterna efter att ha varit ute och sålt Folkets Röst: ”’Mr – Kamrat Simmons – hur stor blev den totala vinsten? frågade Michael Laski. / ’Nio dollar och nittioen cent.’ / ’Under hur lång tid?’ / ’Fyra timmar.’ / ’Hur stort antal tidningar såldes?’ / ’Sjuttiofem.’” o.s.v. Hon avslutar med en slutsats som inte behövs. ¶ ”Kamrat Laski, CPUSA (m-l)” i Joan Didion: Att lära sig själv att leva (Natur och Kultur)
