På de fem boksidor det här reportaget varar får man veta väldigt mycket om Joséphine Guezou. Medan man funderar över poängen i historien kan man notera alla detaljer reportern serverar läsaren. Jane Kramer har förklarat att hon själv inte vill ta plats i sina reportage; hennes närvaro ska märkas genom detaljerna, språket, kommentarerna. Alltså nöjer hon sig inte med att berätta att Joséphine Guezou skriver på brunt omslagspapper, utan att hon gör det på baksidan av omslagspapperet och att papperet kommer från hennes kusin i järnhandeln. Rödpennan hon använde under kriget var hennes pojkars och när tyskarna började leta hade ”Joséphine givit den åt geten och geten hade ätit upp den”. Nu skriver hon med röda tuschpennor hon köper i ett stånd på fredagsmarknaden. I en enda mening framträder Joséphine Guezou med hela sin person: ”Hon tycker om att låta tyskarna lukta på hennes dotters lakan när de just tagits in från klädstrecket, känna på de tjocka matelasserade dynorna i varje säng, räkna tallrikarna i den lackade matsalsskänken och pröva skåpet under diskbänken för att beundra den nya sophinken av aluminium från Prisunic i Rennes.” I den meningen framträder också Jane Kramer med hela sin auktoritet. Joséphine Guezou ger hon enda replik. För övrigt återkommer sophinken i slutet, med berättelsens enda metafor. Första meningen är kanske poängen med historien. ¶ ”Joséphine Guezou” i Århundradets reportage (red: Stig Hansén & Clas Thor; Ordfront)
