Hur gör reportern när historien är välkänd, menigheten matats med den vecka efter vecka, alla vittnen hörts, den anklagade skyldig bortom allt tvivel? Jean-Claude Romand var läkare, anställd vid WHO i Genève, levde med hustru och barn nära den franska gränsen: välbeställd, en god granne och vän. Sällan talade han om sig själv, sitt arbete, sin bakgrund. I januari 1993 brann familjens hus ner till grunden, hustrun och de två barn brann inne, han själv räddades i sista stund. Det kom så småningom fram att han hade satt eld på huset, mördat sin hustru och sina barn, dessförinnan mördat sina föräldrar. Hela hans liv visade sig vara en bluff. Han var inte läkare, arbetade inte vid WHO. Emmanuel Carrère följde rättegången som reporter, bestämde sig för att skriva en bok. Hela Frankrike hade följt rättegången. Carrère börjar så här: ”Det var strax efter klockan fyra natten mellan söndag och måndag som Luc Ladmiral väcktes av ett telefonsamtal från Cottin, apotekaren i Prévessin. Det brann i familjen Romands hus, det vore fint om vännerna kunde komma för att rädda så mycket som möjligt undan lågorna. När han kom fram var brandmännen i färd med att bära ut de livlösa kropparna.” Två sidor senare: ”När han kom för att öppna sin läkarmottagning väntade två poliser på honom. Frågorna de ställde föreföll honom underliga.” Läsaren vet, han vet ännu ingenting. Perspektivet är reportagets moder. ¶ Ur Emmanuel Carrère: Doktor Romand. En sann berättelse (Bonniers)
