Så kom hösten, oktober, och jag plockar än en gång fram The October suite med Steve Kuhn och Gary McFarland (Impulse!). Antagligen köpte jag den på Wallentins i Östersund, efter att Alice rekommenderat den, spelat ett stycke. Hon arbetade i butiken, var några år äldre och kunde en hel del om jazz, hade mött musikerna som kom till stan, varit med på efterfesterna. Jag vet inte varför jag köpte just den skivan. Jag hade börjat lyssna på jazz … Coltrane, Mingus, Modern Jazz Quartet … men det här lät inte som de. Jazz, ja, men också något annat. Länge trodde jag att den var europeisk. Sällan hade jag råd med en LP. Antagligen spelade hon den i butiken, jag hade pengar på fickan och drabbades av det stora vemod skivan utsöndrar. Jag kom att lyssna ofta på den. Den kom i januari 1967. Gary McFarland komponerade och dirigerar en stråkkvartett och en blåskvintett, Steve Kuhn spelar piano, Ron Carter bas, Marty Morell bakom trummorna. Steve Kuhn har berättat att Gary McFarland hade en uppfattning om vilken stämning musiken skulle förmedla, sedan skrev han, sedan talade han om hur han ville ha det och ”sedan lät han mig vara i fred”. Han jämfördes med Duke Ellington och vem vet vart han kunnat ta vägen. Han dog i november 1971, 38 år, av en överdos metadon. När Kjell-Ove Wiklund och jag presenterade vårt specialarbete om Gunnar Ekelöf för klassen i tredje ring läste jag ”Eufori” till tonerna av ”Childhood dreams” från Oktobersviten. Nancy Notteman, vår svensklärare, grät.
