under arbete

Ur kollegieblock 1: Telefonkontrollen. G Berg (Malmö 23672) > Per Engdahl 13/5-41 kl 09.54 [Rudolf Hess har ensam flugit till England för att söka mäkla fred.] ”B: – Ja, ja är det inte sjudjävligt, va. E: – Ja, vad menar den dåren, va. B: – Ja, vad fan är detta, vad är det, jag blir ju – jag blev lång i synen. E: – Ja, det är … de har ringt hela morgonen och frågat mig: Vad fåglarna, vem är Rudolf Hess. Jag vet väl inte mer än dom. B: – Nej. Nej, men vad är det då, vad ligger bakom där. E: – Ja, det begriper inte jag heller. B: – Jag fattar det inte. Du hörde ingenting om konflikter därnere. [E har besökt Tyskland i april; min anm.] E: – Inte ett förgjordade barr. Jag tror inte, att det är några konflikter, förstår du. […] E: – Det är ju precis vad jag trott också, att han ska kunna kirra en fred, men det är ju det dummaste sättet, som han kan göra. B: – Visst fan är det det. Det är ju det dummaste. Han förstör ju hela konceptet för Hitler. E: – Ja. B: – Och det är ju så dumt, så dumt, så är ju … jag blir så förbannad så. Ja, det är sådana där tecken, som jag är rädd för i Tyskland förstår du. E: – Ja. B: – När dom kan svika, kan många svika. E: – Ja, just precis. B: – Ja, Hitler han har det inte lätt. E: – Nej, han har det inte faktiskt. Jag tänkte just, att en sån här morgon så håller man ju med Hitler precis. B: Ja. E: – Nej, han har det … jag begriper honom så väl, för jag vet hurudana folk är utav egen erfarenhet. Jag vet precis hurudana de äro.” Fotnot. Gunnar Berg (i.e. Sigfrid Johnsson, 1889-1961), ”i kulisserna och mycket bra att ha där” (PE), skriftställare, förlagschef Dagens Böcker,
Sveriges Nationella Förbund, Svensk Opposition, Nysvenska rörelsen, initiativtagare till Riksföreningen Sverige-Tyskland.

Sympati. Detaljer. Stil. Hederlighet. Reflektion. Se där vad som bör karakterisera en biografi. Jag hittar sammanfattningen i en engelsk tidningsartikel. Få kan ju som britter skriva biografier. Man kan tänka sig: Sympati för att komma objektet nära. Detaljer för att gjuta liv i anrättningen. Stil för att rycka läsaren med sig. Hederlighet för att kunna skriva uppriktigt, även när verkligheten trotsar tesen, skuggan faller över den upplysta platsen. Reflektion för att komma ner under ytan, också för att bryta handlingen. Jag skulle vilja tillägga, efter att ha läst några av de senaste årens svenska biografier – som mer varit honnörer än levnadsteckningar: Distans. Författaren måste, även om han eller hon skriver om en husgud, eller åtminstone är sympatiskt inställd, kunna befria sig från omfamningen, ta några steg tillbaka för att ge läsaren hela bilden. Man måste våga få lite skit under naglarna, som en kollega och vän uttryckte det. I mitt fall i detta nu har jag inte det problemet, tvärtom. Här måste jag hela tiden påminna mig om att jag inte är ute efter att avslöja honom, han är redan avslöjad, utan för att försöka begripa honom. Sympati? Nja. Åtminstone söka hitta de sympatiska dragen. Vad gör honom till en människa? Vad är det för en människa?

För att hålla ordning på materialet skriver jag upp alla personnamn jag stöter på, närmare bestämt: Namn. Yrke. Ort. Organisation. Befattning i organisationen (om någon). Källa (1:23 anger kollegieblock 1, sida 23. F:5 anger pärm 1, registerficka 5. Engdahl, Fribytaren…: 23,89,126f anger sidorna i Engdahls memoarer). Jag stryker under alla namn i kollegieblock, pärmar. Ibland tillfogar jag Engdahl karakteristik av personen, aldrig längre än en mening, ibland bara en halv: ”alltid skäller gemytligt” (docenten och universitetslektorn Lars Alin), ”en högst tvivelaktig figur” (redaktör Allan Ekberg-Hedquist), ”den pålitligaste och den bästa” (vapensystern Nora Torulf). Några månader in i materialet har jag 188 sidor med namnuppgifter, kanske artonhundra namn. De flesta försvinner ut i periferin, andras knapphändiga biografier utökas allt eftersom. I Sveriges dödbok letar jag efter födelsedagar och dödsdagar. Lever personen letar jag adresser, telefonnummer.
På lediga stunder pular jag med en tidsaxel: Engdahls politiska och privata liv, händelser i organisationernas liv, historiska händelser. År. Månad. Dag. För att hålla ordning på saker, för att hitta parallella händelser, förlopp.

Ur pärm F2: Telefonkontrollen. ”Från Malmö X Boberg talar Till Malmö 26522 Engdahl talar 1941 11/5 18.50. Boberg är inte nöjd med texten på flygbladen, som ska utdelas på Gustaf Wasa [sic]-dagen. Flygbladen äro dock redan tryckta, och Engdahl tycker, att det blir en stor kostnad att låta trycka nya. Nederst på flygbladen var texten följande: ’Per Engdahl är nyligen återkommen från ett besök i den tyska rikshuvudstaden, där han haft tillfälle att diskutera den nationella rörelsens krav på Sveriges frihet och oberoende och [sic] alla de ledande tyska politiker.’ Boberg tror inte, att man blir duperad av denna text, ’eftersom inte tyskarna ha ställt några direkta krav på Sveriges frihet och oberoende och ära, så har ju inte vi någon anledning att fara raka vägen ner till Berlin och diskutera den saken med dom, och jag menar, vi har ju icke ännu i den ställningen några officiella fullmakter att representera Sveriges folk och göra det.’ Boberg anser nämligen, att lät man den texten stå, skulle folk bara tro, att de hade Hitler bakom sig och att de voro nya quislingar. Efter mycket parlamenterande bestämmer man sig för följande text i stället: ’Per Engdahl är nyligen återkommen från den tyska rikshuvudstaden, där han på inbjudan hållit föredrag om Sveriges politiska frihetsproblem i det aktuella läget. Hans erfarenhet från resan och de synpunkter, han mötte på dessa problem i ledande tyska kretsar framlägger han i stora drag i sitt tal, som också fått sitt särskilda intresse i den alltmer tillspetsade frågan huruvida inhemsk initiativ eller diktat utifrån ska uppdraga linjer för en svensk nyordning.’ Engdahl är mest rädd för att man icke ska kunna få några pengar till denna tryckning, men Boberg ska försöka att tigga ihop dem. Riktigt nöjd är Engdahl dock inte över att man ska behöva ändra flygbladen, för han vill hellre att man ska säga rent ut i stället för att använda en massa omskrivningar.” Fotnot. Boberg, Gustaf (1911-2003), Sveriges Nationella Förbund, följde Engdahl vid bildandet av Svensk Opposition i september 1941 men drog sig sedan tillbaka för att bli direktör vid Eksjö-Tidningen.

I Umeå, träffar M som arbetar på en doktorsavhandling om Per Engdahl. Givande, åtminstone för mig. Jag ställer frågorna, han svarar utan att krångla. Uppväxtens och hemmets betydelse för Engdahls tidiga politiska vägval. (Han är övertygad fascist när han kommer till Uppsala.) Vurmen för Karl XII, Gustav II Adolf. Kontakterna med arbetarklassen under läroverkstiden. Författare som Rudolf Kjellén, Adrian Molin. Försöken att bygga en fascistisk international efter kriget, den s k Malmörörelsen: Hur betydelsefull var han för den? Vilken betydelse hade den? I dag? Namn som Bardèche, Priester, Massi. Mosley förstås. Också trådarna framåt i tiden, kopplingen till Sverigedemokraterna, alternativhögern. Engdahls person. Nazist? Nej, fascist. Mussolini hellre än Hitler, men när Tyskland går segrande fram är Engdahl den förste att jubla, skulle helst vilja följa med de tyska trupperna in i Sovjetunionen, med en svensk fana monterad på stridsvagnen. Krigsslutet som nederlag. Kontakterna med Erlander, Wigforss, Sträng? Korporatismen. Får flera intressanta boktips. M är akademiker, jag reporter. Han är ute efter tänkandet, ideologin. Jag jagar personen, personerna.

Det handlar om en person vid namn Per Engdahl, född 1909 i Jönköping och död 1994 i Malmö, och jag kan naturligtvis följa hans liv från vagga till grav, genom barndom och läroverk och universitet, organisationer, böcker och artiklar och föredrag, äktenskap, resor men här finns inget mysterium, inget han försökt dölja, inte velat beröra. Tvärtom, han var en högst offentlig person. Han tog varje chans att marknadsföra sig och sin uppfattning. Något brott har han mig veterligt inte begått. Ingen dom har fallit. Ingen har försvunnit. Hans krumbukter efter kriget – att han aldrig varit antisemit, inte nazist, att han i grund och botten varit en anständig människa med, må så vara, högst särpräglade idéer – kan inte många ha tagit på allvar. Alltså finns inget att avslöja. Det kan bli hur tråkigt som helst.
Å andra sidan: det där med formen får väl ge sig, allt efterhand som innehållet fylls på. Vad är viktigare än hur. Har man väl något att säga infinner sig sättet att skriva det på. Det är sant. Det är också sant att ju tidigare jag vet något om formen desto lättare blir det att redan nu sortera i detta stora material, våga välja bort, koncentrera mig, leta efter uppslagsändar. Aldrig tidigare har jag stått inför en undersökning så till synes oändlig, svällande över alla bräddar.
Visst skulle jag kunna göra som i Diplomaten och Brevbäraren som försvann, det vill säga ställa mig själv i centrum för handlingen, detta opersonliga ”jag” som håller ihop storyn. Detta ”jag” som likt detektiven jagar efter ett svar på gåtan som är en människas tystnad eller eller ett försvinnande, kanske ett brott, den som läsaren kan följa längs vägen, förbi alla svårigheter, detta tröskande som är en boks tillblivelse. Läsaren blir på så sätt delaktig, begriper också mina svårigheter, mina tillkortakommanden, varför jag inte når ända fram. Också läsaren ska ha något att bita i.
Per Engdahl?
Är den mannen ett mysterium eller bara en trist gammal fascist?

Ur kollegieblock 1: Telefonkontrollen. Per Engdahl > [BH] 8/5-41 kl 11.25 ”Per Engdahl ’rasande’ på att det skjuts på allting, ’d.v.s. alla utflykter och marscher’. Att ha ’dessa eviga möten’ blir sterilt i längden. Där är Skövde och Kalmar förebildliga. Kritisk mot Malmö, Lund, Helsingborg, Kristianstad. [BH]: Det verkar ej finnas något intresse för utflykter och marscher.
PE: Man ska inte fråga.
Man ska inte fråga om soldaten vill slåss, man ska kommendera dem att slåss. ’På det sättet får man Geist.’
[BH]: Vad ska man göra om det inte kommer några deltagare?
PE: Ja, då ska man skälla ut dem som kommer.”

Formen erbjuder ett annat, större problem. Strukturen. Själva ramverket. Medan böcker som Fallet Wennerström och Den Magiska Cirkeln på sätt och vis gav sig själva – ett eller flera brott att bygga boken kring; ett före, under och efter; avslutade fall – finns här inget självklart mönster. Brevbäraren som försvann var inte ett avslutat fall men ett mysterium att ta tag i, lyfta på varje sten och lägga det ena till det andra utan att jag behövde göra annat än att skriva historien. Diplomaten var knepigare, men handlingen begränsades till en person, ett mysterium kring denna person, tystnaden som omgav honom, hemlighetsmakeriet, misstankarna, en mytologi och genom att göra mig själv delaktig kunde jag nyttja kronologin – också göra ett par omtag – för att lotsa farkosten i land. I båda sistnämnda böckerna kunde jag med hjälp av detta ”jag” föra handlingen framåt. Det var för övrigt ett högst opersonligt ”jag”: ett verktyg, inte en karaktär. Men här?

Ur kollegieblock 1: ”1a telefonkontrollen 18/3-41 14.40. NF (23636) PE > jur.stud. [POR](Lund 3805). Disk nationella arbetet i Lund, ny ordf.kand. var av behovet påkallat, E åtar sig att forska vem som helst bara det blir ’fräs’ på det.
PE: ’… vi har kommit tillbaka till den gamla geisten igen o det beror på att nu börjar det växa ut ett garde som känner varandra o ett garde, där det droppar in nytt folk överallt.’
Fått kontakt m. de gamla Nordisk Ungdom, ’vissa nassekretsar där’.”

Vad som finns? Det finns först och främst Per Engdahls och Nysvenska rörelsens arkiv på Riksarkivet: 99 volymer, varav de 55 första på mikrofilm. Brev, protokoll, upprop, flygblad, dagordningar, anteckningar, också tryckta skrifter. Jag börjar ändå inte där. Jag börjar med Säpoarkivet, Per Engdahls akt. Han övervakas från 1941, skuggas på besök i Stockholm, hans telefon avlyssnas, detta pågår fram till krigsslutet. Möjligtvis öppnas också brev. Fortsätter att betraktas som säkerhetsrisk, övervakningen mer sporadisk. Det sista datumet i akten från 1951; längre får jag inte läsa.
Jag fortsätter med hans och rörelsens arkiv, kommer att sitta med detta en höst och en vinter, fram till i början av mars då Coronapendemin slår till, Riksarkivet stänger. 35 volymer har jag hunnit med. Allt huller om buller.
Nja, inte riktigt. Något slags sortering finns här, men bara för varje volym. En volym brev kan börja 1972 följt av 1973, 1974, 1975 fram till och med 1981, i bokstavsordning, avsändarnas efternamn. Nästa volym kastar mig tillbaka till 1949, även här brev, brevskrivarnas efternamn i bokstavsordning, plötsligt några brev skrivna av Per Engdahl våren 1938, från Berlin, från Malmö, femton brev allt som allt. Så några protokoll från Nysvenska rörelsen 1981, i samma volym.
Tidskasten är ett problem. Ett annat mängden av namn, de flesta för mig okända. Ett tredje är att Per Engdahl skriver och tar emot brev på fem språk – svenska, tyska, franska, italienska, engelska – och att den internationella korrespondensen är omfattande, framför allt i slutet av fyrtiotalet och på femtiotalet under arbetet med att skapa en fascistisk international. Ett fjärde problem är den tekniska kvaliteten: de mikrofilmade 55 första volymerna går ibland bara att nödtorftigt läsa, är svåra att kopiera – jag använder kamera, fotografer sida för sida, rummet nedsläckt – och när jag kommer hem och har överfört fotografierna till datorn och kopierat dem, sida för sida, upptäcker jag att ganska många dokument är svåra att läsa längst ner och högst upp, ute i marginalerna. Vissa brev är femtio, sextio sidor långa. Jag sorterar, sätter in i pärmar, väntar till sedan.

Enligt Richard Holmes, som skrivit hyllade biografier över Shelley, Coleridge och Mary Wollencraft, måste arbetet med en biografi börja med identifikationen med objektet, en sorts hjältedyrkan, mer eller mindre medveten, som lätt glider över i en kärleksaffär, självfallet fiktiv, på sätt och vis privat: ”om man inte älskar dem kommer man inte att följa dem, inte långt i alla fall.”
Och om man ogillar den man skriver om?
Hur ska jag då närma mig honom, komma så nära som möjligt?

Kort biografi: Per Claes Sven Edvard Engdahl, född 25 februari 1909 i Jönköping, död 4 maj 1994 i Malmö. Studentexamen i Jönköping 1928, universitetsstudier i Uppsala, fil.lic.-examen i statskunskap 1935. Redan som gymnasist medlem i Sveriges Fascistiska Kamporganisation. Bildade i Uppsala Riksföreningen, senare Riksförbundet Det nya Sverige som 1937 uppgick i Sveriges Nationella Förbund, SNF, vars vice ordförande han blev 1940. Startade tillsammans med likasinnade Svensk Opposition, uteslöts ur SNF. Efter kriget bildas Nysvenska rörelsen, med säte i Malmö, vars ordförande han var fram till sin död. Debut som författare med Karl XII: En studie över hans personlighet. Verklistan upptar 39 titlar, varav elva diktsamlingar. Hans självbiografi Fribytare i folkhemmet kom 1979. Betydde mer än någon annan i landet för att ”vinna mer s.k. bildade kretsar för nazismen”, skriver Holger Carlsson i sin Nazismen i Sverige. Efter kriget verksam som flyktingsmugglare, d.v.s. flyende nazister på väg mot främst Argentina. En centralgestalt i försöken att bygga en fascistisk international. Behärskade flera språk. Bekantskapen med Ingvar Kamprad har uppmärksammats. Gift med Stina Engdahl, tre barn. Blind.

Ett par veckor senare äter jag lunch med min unge förläggare Anton. Först ägnar vi oss åt Brevbäraren som försvann som nyss kommit ut – få om än positiva recensioner, liten försäljning – och går så över till dagens huvudämne: nästa bok. Jag har fem idéer med mig. Han tycker att de fyra första är bra, intressanta, den femte … Först sitter han tyst en stund, säger sedan:
– Finns det ingen biografi över honom?
– Nej. Han skrev sina memoarer men någon biografi finns inte. Inget akademiskt heller. Ingen större grej i alla fall.
Jag har inte haft en aning om Anton känt till namnet Per Engdahl. Han tar upp sin mobiltelefon, börjar googla alltmedan han lyssnar på mig: jag berättar om vad som finns av och om Per Engdahl i arkiv, böcker, avhandlingar. Kanske några levande personer.
– Vad tror du om tidsplanen?
– När jag kan lämna?
– Ja.
– Räkna med fem år åtminstone.

Jag tänkte på Torgny Segerstedt. Det var på tåget söderut, min senaste bok hade nyss kommit och jag hade ingen ny på gång: undervisade i stället, skrev artiklar, någon föreläsning. Det måste ha varit något jag läst, jag minns inte, minns nu bara tanken på en biografi över Torgny Segerstedt som, såvitt jag visste, inte hade förärats en sådan trots att han brukade nämnas i samma andetag som Raoul Wallenberg, Dag Hammarskiöld, Ture Nerman – denna tunna skara svenska hjältar. Varför inte? Efter att ha ägnat många år åt sådana tvivelaktiga figurer som Stig Wennerström, Sigvard Thurneman och Sverker Åström skulle det vara rätt skönt att ta sig an en modig människa, en kämpe, någon som vågat ta strid för vad han ansåg vara rätt, inte böjde sig för varken regering eller kungahus eller nazister, som visste att om Tyskland ockuperade Sverige – vilket mycket väl skulle kunna hända – vore han en av de första som skulle gripas. Dessutom ingen enkel människa. Privatlivet en smärre katastrof.
Ändå var det något som höll mig tillbaka. Den nyfikenhet som ändå måste finnas som ett slags motor ville inte infinna sig. Torgny Segerstedt fanns där uppe på sin piedestal och jag hade ingen som helst avsikt att försöka rycka ner honom därifrån. Hans privatliv intresserade mig inte särskilt. Under senare år har vi fullkomligen dränkts i en flodvåg av devota biografier, i bok och på film: Ester Blenda. Zarah. Vilhelm. Olle. Lena. Tove. Ännu en staty rest?
Skurkar intresserar mig mer än hjältar. ”Det finns ingen riktig skurk som är ointressant”, som Murray Kempton påpekade.
Vad var motsatsen till Torgny Segerstedt?
Svar: Per Engdahl.