under arbete2022-01-21T15:37:39+01:00

under arbete

Jag har börjat med PE:s Säpoakt som ett sätt att närma mig honom. Här kan jag nästan höra hans röst, hans sätt att uttrycka sig, få en bild av människor han har att göra med, hans rörelser, möten (när man skuggar honom). Konflikter drar upp till ytan, trots att han misstänker sig vara avlyssnad. I juni 1942 ett livligt meningsutbyte med Gunnar Berg, hans förläggare, om ett kapitel i en kommande bok. PE ”mer och mer förgrymmad”, GB ”ilsknare och ilsknare”. Det handlar om Norge, Quisling. GB vill stryka hela kapitlet. PE kan möjligtvis gå med på att stryka, inte skriva någonting ”som försvarar den 9 april”. GB (”hånfullt”): ”– Tjaha … det var det enda raka som gjordes. För jag menar, hela … tyskarnas samling i Norge är det enda raka.” ”– Tyskarnas, ja, men inte Quisling.” ”– Va?” ”– Inte Quisling.” ”– Jo …” ”– Tyskarna har jag aldrig sagt något om.” ”– Snälla vän, du har alldeles för lite överblick över vad som hände den 9 april – det var ju rena kaoset.” ”– Spelar ingen roll.” ”– Hm.” ”– Spelar ingen roll – jag kan inte acceptera Quisling.” ”– Ja, ja, ja, ja. Du kommer till att acceptera honom med uppsträckta händer och du kommer att göra samma sak här.” ”– Det är jag inte övertygad om.” ”(Tyst)” PE fortsätter: ”– Nä.” ”– Jodå. Det gjorde du visst det – utan tvekan gjorde du det. Utan den ringaste tvekan.” Så fortsätter de, PE tycker sig inte ha fått se ”alla papper” som kan försvara Quislings handlande. PE: ”– Den 9 april har de inte klarlagt på ett övertygande sätt. Jag har ju för fåglarna läst Quislings tal …” GB vidhåller att Quisling bara gjort vad som var möjligt, säger (något senare): ”– Ja, det är så förbannat lätt för dig att stå här i Sverige med ett pekfinger och säga att så ska ni göra, så ska ni göra, men saken ligger … Jag har inte …” ”– Jag har inte pekfingrat – för närvarande har jag inte gjort annat än frågat.” ” – Va?” ”– För närvarande har jag inte gjort annat än frågat och jag är mig själva den ansvarig för en …” ”– … ta ställning till …” ”– Jag är ansvarig för en svensk rörelse som ta mig själva den inte får dras ner genom att vi tar ställning till utländska saker. (ilsket)” ”– Då ska du inte ta ställning till den alls, för du är inte kompetent till att ta ställning till det. Förstår du.” ”– Nä. Men jag måste säga att för min privata del så har det icke funnits några övertygande argument för det riktiga i deras handlingssätt och du har inte gjort det heller. (…)” ”– Det finns tider, då man inte tar med argument utan man går efter sin instinkt.” ”– Jojo, men jag tillmäter mig nu inte denna genialitet, ser du.” Den bok de diskuterar bör vara Värld i vardande som ges ut 1942 och där ”rasfrågan” står i centrum: ”Rasen är vårt dyraste arv, vår heligaste förpliktelse.” Kapitlet om Norge tycks vara struket.

”Bevisen i biografier är alltid partiska, ofullständiga, förledande.” (Richard Holmes)

Ur kollegieblock 1: Telefonkontrollen. Säpo karakteriserar stundtals den avlyssnade: ”Summan av kardemumman: Engdahl har till sakens fromma – som vanligt – fullständigt pratat ikull en mindre profet.” (17/8-41) ”Engdahl är emellertid full av energi.” (5/9-41) ”Engdahl ser ju som vanligt optimistiskt på tingen och tror, att hela saken ordnar sig.” (26/9-41) Hemlighetsmakeriet: Advokat Lindström > PE 26/8-41 kl 12.30. ”L: – Jo, vi skulle ju … PE: … ha ett litet sammanträde, ja. L: – Ja, vi skulle ju ha det. När passar det?” Herrarna kommer överens om att träffas på L:s kontor kl. 14. Om hur judarna ligger bakom allting: PE > Sjöholm 26/8-41 kl 20.38. PE upprörd över att Lundgrens bokhandel i Malmö ej ställt ut E:s senaste broschyr, men ”Lundgren är ju sån och hans försteman lär vara ännu värre. Dessutom är han ju betald av Bonnier. Det är ju han som har finansierat hela bokhandeln.” Sjöholm, som varit anställd där i åtta månader, invänder. Bokhandeln är startad av Förenade Bokhandelsaktiebolaget (ägt av Litograftrusten). Nu har Lundgren löst ut dem och äger bokhandeln. E påstår bestämt att Bonnier har ett finger med i spelet. Han ska undersöka saken. 29/8-41, i samtal med Gunnar Berg, upprörd över ledare i Skånska Dagbladet, tecken på ”rena judefasoner”. (Kolla.) För övrigt talar de denna stund om John Weibull som känt sin prestige hotad ett ögonblick på grund av E:s korrigeringar av W:s text i det nya öppna brevet. (Måste vara ett nytt öppet brev till Per-Albin.) De får inte såra W:s prestige, han är ”alltför värdefull”. B får i uppdrag att gjuta balsam ”på det till äventyrs uppkomna såret”. Fotnot: Lindström, advokat i Malmö, okänd. Sjöholm, kamrer i Malmö. Kan vara Carl Willy Sjöholm, ombudsman SNF Malmö i slutet av 30-talet.

Och om man inte vill följa den kronologiska ordningen, vilka möjligheter finns då? Jag kan göra som i Diplomaten, det vill säga börja med svårigheterna, misslyckade försök att att få kontakt med folk, sedan ta nya tag etc. (Se nedan.) Man kan göra som Vilgot Sjöman i sin utsökta biografi över Olle Hedberg, Drömtydaren, ta ett möjligt självmord som utgångspunkt och så starta undersökningen, likt en brottsutredning. (Nej, PE tog inte livet av sig – men en annan betydelsebärande händelse, till exempel debatten kring hans inval i Sveriges Författarförbund eller Riksarkivets intervjuer med honom.) Man kan göra som Paul Hendrickson i Hemingway’s boat, följa författaren från hans livskrön 1934 – han har då skrivit Och solen har sin gång, Farväl till vapnen, de flesta och bästa novellerna, ska snart skriva Att ha och att inte ha – fram till och med självmordet – ja, ännu ett självmord – hela tiden ackompanjerad av drömbåten Pilar. Man kan också göra som Eva F Dahlgren i Fallet Sigrid Gillner, börja i minnena av tant Sigrid, barnets idol, författare och kvinnosakskämpe och socialdemokratisk riksdagsledamot, en av de första, en av de färgstarkaste, som faller för Hitler. Eller så gör man som Craig Brown gör i ”one, two, three, four”: tar sig an och förbi myten genom att lyfta fram bifigurerna, undersöka anekdoterna, resa runt i Beatlesmania och lyckas så berätta något som inte redan var sagt om John, Paul, George och Ringo, i grupp och var och en för sig. Craig Brown tipsar i sin artikel (TLS 10/9-21) om John Aubreys Brief lives som jag beställde och har börjat läsa: korta biografier över samtida och nästan samtida personligheter där den ofta avvikande detaljen, ryktet, skvallret tar stor plats. Som sagt, bara det inte blir tråkigt, pliktskyldigt, livlöst. Var sak har sin form.

Några punkter om biografins problem, inspirerade av Craig Browns artikel i TLS 10/9 2021: 1) Även den längsta biografin kan bara återge en liten del av någons liv. Robert Caros fyra volymer om Lyndon Johnson (fyratusen sidor, sex kilo) tar oss bara fram till 1964, hoppar över de flesta dagar i hans liv. 2) Myllret av detaljer kan skymma sikten. Picasso tog in på Savoy Hotel 25 maj 1919, bodde på rum nummer 574, som nu ändrats till nummer 536, och bokningen gjordes av Sergej Diaghilev – allt detta är sant men vad säger det om Picassos konst? Det är som att skjuta en fågel för att försöka ta reda på hur den flög. 3) Biografin är beroende av fakta men fakta finns sällan där man vill. Man tittar in genom ett fönster till ett hus men värdesakerna ligger inlåsta i kassaskåpet. 4) Våra liv sker huvudsakligen inuti oss, i våra hjärnor, vårt medvetande och undermedvetna, men vi kommer som författare bara åt det yttre: vad någon gjorde den dagen, vilka platser denne besökte, åsikter som uttrycktes. 5) Vi vet inte ens själva vad vi gjorde veckans alla dagar i förra månaden, än mindre vad vår bästa vän gjorde. Det finns så många hålrum, vita fläckar. Carole Angiers skriver i sin biografi över Primo Levi att hon arbetat på två nivåer: en faktiskt och en där hon känt sig fram, föreställt sig saker, denna sistnämnda ”för mig lika sann, och till och med mer betydelsefull”. Alltså: hittat på. 6) Även den som för dagbok, varje dag, går inte helt att lita på. Minns han rätt? Hörde hon allt? Förstod han allt som sades? Missuppfattade hon saken? Kanske han/hon egentligen skrev för eftervärlden, till en möjlig framtida läsare. Craig Brown har skrivit ”one, two, three, four”, en högst läsvärd biografi om The Beatles.

Ekonomin är ett ständigt bekymmer, även sommaren 1941. Planerna på en brytning inom SNF tar form, en ny partibildning planeras till hösten – även om de i telefon försöker undvika att tala klarspråk, i stället sådant som ”allt kommer att ordna sig”. PE ska hålla sig borta från ”detaljerna”, i stället ägna sig åt föredrag, skriverier, direktiv, ”resten får de andra sköta”. Hans ekonomi ett krux. Ska inte vara avlönad, får försöka försörja sig på sina skrifter samt liera sig med Ottossons firma ”på något sätt”. Optimisten PE fruktar inga ekonomiska svårigheter, inte i framtiden. ”– Du förstår, jag norpade 50 000 på en lunch igår bara.” (PE>Rasmusson, HD 13/8-41) Före det ett ständigt tjat om pengar. Leube har lovat att ge PE 500 kr/mån, även om han är missnöjd med det: E borde ha vänt sig till honom direkt, affärerna går inte bra, han är ingen partimänniska och han tycker att medlemsavgiften bör höjas. (Berg>Leube 3/4-41). PE har inte fått sin lön på 3 månader. (Berg>PE 3/4-41) Han har inte fått sin lön på 3 1/2 månad. (PE>Berg 17/4-41) ”Spörsmålet om Engdahls lön är ännu inte avgjord men Leube och Weibull skola attackeras så snart som möjligt.” (3/5-41) PE hoppas få pengar av Ahlgren, Gävle, vars bolag han gjort tjänst åt i Berlin. (PE>fru Engdahl) PE i Sthlm, varit tvungen att gå omkring och tigga överallt, ”gå omkring och tigga tior och skramla ihop på det viset”. (Ottosson>PE 8/5-41) Fått in 325 kr, lagt ut 333 kr senaste månaden. (PE>Berg 9/5-41) PE har inte fått sin lön sedan 1/2-41 (23/5-41) Fotnot. Sten Ottosson, köpman, Malmö. Rasmusson, se nedan. Kurt Leube, direktör Schaube & Co, ”en av Weibulls femtiotusenkronorsgubbar” (PE). Gunnar Berg, se nedan. John Weibull, se nedan.

Sommaren 1941 är kanske den bästa i Per Engdahls liv. Tyskland går framgångsrikt fram i Sovjetunionen, ett nytt parti håller på att i hemlighet formeras inom SNF, ett öppet brev ställt till Per Albin Hansson ska publiceras med hopp om hundratusentals namnunderskrifter. Han är mer uppskruvad än vanligt. Han misstänker att hans telefon är avlyssnad, försöker undvika klarspråk. Det går så där. 29/7 publiceras annonsen med det öppna brevet. Tre frågor, retoriska. Kommunistpartiet måste förbjudas. Ett nordiskt försvarsförbund måste bildas. Sverige måste sluta upp på Tyskland sida, eller som det heter i annonsen: ”Vi vilja tvärtom slå fast, att Sverige icke kan politiskt och ekonomiskt hävda sina intressen i ett nytt Europa på annat sätt än i samförstånd och samarbete med den europeiska kontinentens dominerande stormakt.” Engdahl har författat uppropet tillsammans med John Weibull men står av taktiska skäl inte med som en av de 15 undertecknarna. Weibull med plus fyra andra från privata näringslivet, två militärer, en godsägare, en konstnär, en gymnastikdirektör, en kontraktsprost, en provinsialläkare, en överjägmästare, ett kansliråd, en professor. Inga toppnamn direkt, inga överraskningar. PE:s far Sven Edvard Engdahl finns med, tituleras major, tog avsked 1927. Gunnar Berg ringer PE på förmiddagen 30/7, besviken: bara Stockholms-tidningen, Aftonbladet, Helsingborgs Dagblad har tagit in annonsen. Samtliga högertidningar vägrar. Uppmuntrande besked från PE till JW 5/8, enligt avlyssningsprotokollet: ”Hela den svenska officerskåren har sänt in sina namn, bl.a. en hel kurs infanterister från Rosersberg. Weibull finner det utmärkt.” Per Albin svarar naturligtvis inte. 16 000 namn 6/8.

Ur kollegieblock 1: Telefonkontrollen. Spridda anteckningar. PE haft ”långa samtal” med Nils Flyg och det har inte varit några meningsskiljaktigheter på någon punkt; ”han hade varit fullständigt på deras sida”. (29/6-41) PE > red Mohlin, Skånska Dagbladet 3/7-41: Överens om att det inte ska dröja länge förrän Tyskland fullständigt krossat Ryssland. ”De visa naturligtvis sin glädje över detta.” PE > Gunnar Berg 3/7-41: Riksföreningen Sverige-Tyskland anordnar sommarting i Jönköping i början av aug. Talare: PE (om tyskt och svenskt); Flyg (T-d och den svenska arbetarklassen); prof Pallin (T-d som tekniskt föregångsland); Rütger Essën (T-ds väg till världsmakt). PE missnöjd med Boberg som lovat att tigga ihop pengar, nu verkar strunta i det. Vill lämna kassörsposten. ”… men Engdahl ser förstås som vanligt optimistiskt på tingen.” (4/7-41) PE övertygad om att Weibull i Landskrona ”i allt står på deras sida”, även om han sagt till PE att de ej ska ”köra med mitt namn i kapitalsammanhang”. 20 frivilliga anmälda från Malmö; PE besviken, har skrutit om att de har över hundra. (8/7-41) G Berg > PE 10/7-41: Diskuterar det upprop man utarbetat och som ska överlämnas till statsministern. PE vill ha minst 100 000 namn, annars kommer man inte att ta hänsyn till det. Weibull med. PE vill inte ha Lindholmarna med; Flyg och Möllman-Palmgren arbetar för att få dem med. Måste få ihop ”en struntsumma” som E taxerar till 100 000 kr, tycker att det är ”jobbigt att samla så mycket pengar antingen i kontanter eller reverser”. Fotnot. Nils Flyg (1891-1943), ordförande SSP, tidigare ordförande SKP. (Se Blomqvist: Gåtan Nils Flyg m.fl). Gunnar Berg, se nedan. Nils Pallin (1880-1953), professor KTH, medarbetare Sverige Fritt, Nationell Krönika, författare till Trafikens världsherravälde: ett bidrag till en dynamisk världsåskådning m.fl. Rütger Essén (1890-1972), diplomat, författare, fil.dr., utrikesredaktör Dagsposten, medarbetare Vägen Framåt, Sverige-Tyskland m.m. Boberg, se nedan. John Weibull (1881-1957), direktör Landskrona. Holger Möllman-Palmgren (1901-1982), museiintendent, redaktör Vår Front, Sverige Fritt, Fria Ord. Tryckfrihetsbrott.

22 juni 1941 invaderar Tyskland Sovjetunionen. Tre dagar senare hörs PE i telefon med Gunnar Berg. Han är i gasen, vill till fronten, ”jag kan ju inte stå här och propagera samtidigt som de andra ligger och slåss”. Fast han ska ha ”en blågul flagga på stänkskärmen”. Även taktiskt en fördel: – Jo, du förstår, det vinner vi oerhört i slagkraft på, annars blir man en sån där feg pratmakare som ingenting törs. Han säger: – Vi sitter gärna i fängelse när vi kommer hem, bara vi får vara med. Gunnar Berg skrattar. PE ringer redaktör Rasmusson på Helsingborgs Dagblad, berömmer honom för några artiklar 22/6-41. (Kolla!) PE berättar att han håller på att skrapa ihop en propagandapatrull i Malmö som ska ”så att vi ska åka ner, förstår du, för vi ska … har gett oss själva den på att fronten inte ska vara utan svenska inslag”. PE nöjd med Arbetet som ”svängt om igår och blivit tyskvänliga”. Särskilt Vougts ledare i går är han särskilt förtjust i. (Samtal med anonym 27/6-41.) (Kolla!) Stöter på patrull när han försöker få överste Karlström Gyllenkrok med på tåget: – Jag hatar den där frivilliga verksamheten. Den stjälper mer än den hjälper, enligt G. Den är en droppe i havet, bara löjligt. (Vem är Gyllenkrok?) PE ringer konsul K, Svenska Metallverken. PE: Bäst om Sverige går med Tyskland, tills vidare frivilliga. Problem detta hat mot Tyskland i Sverige. – Men det börjar svänga nu. Det har svängt väldigt på sista veckan till tyskarnas fördel. Felet, säger K, är dessa ”intellektuella människor och i all synnerhet detta förbannade patrask, fredshyenorna. PE: – Ja, just precis. K: – Ja, det vill säga det beror på det alltså, att judarna behärskar den svenska pressen, och sen ger judarna igen på det viset. 4 juli startar en frivilligbyrå i Malmö. PE åker väl aldrig till fronten?

Det händer att jag drömmer om en bok på hundra, hundratio sidor. Där ska allt finnas med, nittio procent under ytan. Det som står på raderna, texten, orden som bildar meningar, ska likt bubblor stigna ur underjorden säga allt som behöver sägas. Likt en novell av Alice Munro eller Anton Tjechov. C’est complet.

I Berlin sommaren 1938 besöker han och hans hustru arbetsläger utanför staden. De har det ”riktigt trevligt hela dagen”. De lyckas få biljetter till midsommarfesten på ett fullsatt Olympiastadion, lyssnar till ”en jätteorkester” och en kör på femtusen personer, imponeras av de spikraka leden, fackeltåget som formeras till en ring som plötsligt bryts och förvandlas till ett hakkors i eld som sedan snurrar runt runt: ”Det hela var så enastående och prickfritt genomfört, att man häpnade.” Goebbels tar till orda medan ringen åter sluts, en jättebrasa flammar upp, och han talar om det nya Tyskland, om diktatorerna som till skillnad från demokratierna fått folket med sig. ”Då kom den första ovationen från massorna.” Så kommer han till ”judefrågan”, ”brännande” därför att Wiens judar tänkt flytta till Berlin, tretusen bara under de sista månaderna, utlandet kommer att larma om ”judeexcesser” men: ”Inte lägger vi oss i vad engelsmännen har för sig med sina kära judar … Om Paris och London är så intresserade av judar, så förklarar jag högtidligt: Vi skänker er våra judar alldeles gratis.” Och nu: ”Gallskrik från massorna.” PE har uttryckt en viss skepsis över det nya Tyskland. Det nya Italien har mer varit hans modell. Nu rycks han med. Nu inga spår av tvivel i breven från Berlin somrarna 1938 och 1939, ingen kritik annat än av denna byråkrati som är ”hopplös”, byråkraterna som förhalar hans ärende. ”I grund och botten äro dessa dock allesammans mycket hyggliga människor, fast de som även vi uppe hos oss äro ängsliga för sin framtid. På den punkten lär väl ingen regim kunna göra om människor.” Hans ärende? Något slags ekonomiskt stöd från Tyskland, oklart för vad.

Har suttit två veckor med Per Engdahls brev: det första daterat 19 oktober 1937, det sista 10 januari 1964, båda från Malmö. (Det finns naturligtvis många fler, men de jag hittills fått fatt på fyller en pärm.) Han skriver de flesta till vapenbröderna Vilhelm Rosell i Stockholm och Einar ”Pq” Palmqvist i Malmö, andra till statsminister Erlander, radiochefen Rydbeck, TT-chefen Modig. Några skriver han från Berlin sommaren 1938 och 1939, andra från Paris, Madrid, Trieste, Rom, Wien mellan 1952 och 1958. Många från Malmö, basen. Intriger: den ”måste bort”, den är ”en fähund”, ”rörelsens olycka”, den ”far riket runt och pratat strunt”, den ”spelar under täcket med hela organisationen”, den och den och den är ”opålitlig”, öven den ”vilar något av den gamla nationella klumpigheten”, den ”kan aldrig vinnas, möjligen köpas, men vi har för tillfället inte pengarna”. Andra är ”en ljuspunkt”, ”en fastare natur”, ”inte dum”, ”intelligent”, ”vår stöttepelare”, ”en ärans karl”. Någon har ”dock betytt en hel del för oss, trots sin något gascognetska storslagenhet”. Alla bedöms i sitt förhållande till rörelsen. Det avgör. Riksförbundet Det Nya Sverige, med PE i spetsen, har i oktober 1937, efter en snöplig valrörelse, slagit sina påsar ihop med det större Sveriges Nationella Förbund. PE siktar på att ta över alltihop genom att isolera högerflanken, neutralisera mittenfållan, vinna över de tveksamma, besätta de viktiga posterna med sitt folk, siktar själv på ordförandeposten. Hans självförtroende tycks orubbat genom strider och nederlag. Ingen tvekan om vad som är ”den rätta linjen”. (Känner jag igen mig från min tid inom vänstern?) Har planer på nya framstötar, ser till att omgruppera styrkorna, besätter – i teorin och i fantasin – styrelser och utskott, propaganda- och studie- och ungdomsråd, anställer ombudsmän, bekymrar sig om styrkeförhållandena i Lund och Helsingborg och Stockholm. Han ber Rosell att ”trycka på Ljungström”, att propagera ordet ”nysvensk” i alla läger. Vad tyckte Samzelius om stämman? Han funderar på att erbjuda Flodén den yttre propagandan, ”ehuru med tvekan”. Han skriver böcker och broschyrer, artiklar, ledare och insändare och dikter, studiebrev, upprop. ”Hann fan artiklarna färdig [sic] klockan halv fyra på natten. Men då tror jag, att jag slagit rekord med fyrtio insändare, två stora kulturartiklar och två ledare och inalles 26 foliosidor på en dag. När jag kom till Paris, märktes det också på ögonen. Jag såg praktiskt taget ingenting.” (Paris 4/2-58) Jag kan inte låta bli att ryckas med av hans energi, hans oförvägenhet. Ingenting är omöjligt.

Ur kollegieblock 1: Telefonkontrollen. G Berg (Malmö 23672) > Per Engdahl (26522) 15/5-41. GB vill att PE omedelbart skriver till Tyskland och ordnar en inbjudan dit, ”viktigt att han med det snaraste kommer ned”. GB före allt till Stockholm, Kappner måste ”klaras”. ”Antingen skall vi ha honom helt och hållet över så att han bara tar order ifrån oss eller också måste han väck. Han gör de renaste dumheterna där uppe.” PE: Alla möjliga ”skräpgubbar” får inbjudningar. Råder GB att offra en lunch eller middag på Kappner ”för att det är det bästa sättet att binda sådana här kurrar.” GB vill också träffa en del andra på tyska legationen. PE erbjuder sig att ”plinga” prinsessan av Wied och ”kirra” ett sammanträffande med henne. Fotnot. Gunnar Berg, se nedan. Kappner, Herrmann (1907-77), tidigare chef vid tyska akademiska utbytesorganisationen DAAD, assistent i tyska vid Skolöverstyrelsen, från augusti 1939 kulturattaché vid Tysklands ambassad i Stockholm. (Se Birgitta Almgren, Drömmen om Norden. Nazistisk infiltration 1933-1945). Prinsessan Marie Elisabeth av Wied (1917-85), dotter till Victor av Wied, chef för tyska legationen i Stockholm 1933-43.

Först efteråt ser jag hur boken skrevs. Dispositioner gör jag aldrig, vare sig jag skriver böcker eller artiklar. Det är ingen princip, så är det bara. Så har det blivit. I stället letar jag efter första meningen. När väl första meningen har formulerats kan jag börja skriva. Andra meningen är lättare än den första, motståndet har brutits, jag vet ungefär vart jag är på väg, vilken sorts bok eller artikel som ska skrivas. Bara tanken på en disposition tråkar ut mig. Några beslut har naturligtvis fattats. Ska där finnas ett ”jag”? Bara om nödvändigt, om detta ”jag” kan användas till något. I Diplomaten behövdes ett ”jag” som likt en detektiv följer varje spår, letar upp vittnena, läser dokumenten, grubblar över fallet; kort sagt, håller ihop berättelsen. Jag har fattat beslut om vad som måste undersökas, nya beslut fattas längs vägen, under skrivandet. I den bok som nu ska skrivas finns ingen plats för ett ”jag”. Jag vet ungefär vad som ska undersökas, var källorna finns. Första meningen? ”Det är klart att han är smickrad.” Kanske.

Helst ska man skriva en biografi i kronologisk ordning. Det är bäst därför att den är naturlig, så lever vi våra liv, från vagga till grav över skolgång, giftermål, yrkesliv, föräldraskap, ålderdom. För läsaren är den en ynnest, ett stöd för tanken, lättare att följa än en berättelse som kastar sig fram och tillbaka i tiden. För författaren blir den på samma sätt en ledstång, fästpunkter tagna i tur och ordning. Ändå är det sällan så jag har skrivit. Diplomaten börjar med en kort officiös biografi på knappt tre sidor, fortsätter med: bakgrunden till att jag skriver denna bok om Sverker Åström; ett växelspel mellan början på researchen och svårigheten att skriva den här sortens böcker; fallet Petrov; misslyckat försök till intervju; tidigare publicerade misstankar mot Åström; fallet Petrov än en gång; Åströms egen beskrivning av misstankarna mot honom; ännu ett misslyckat försök till intervju; ytterligare ett misslyckat försök till intervju … och vi har kommit till sidan 30. Så tar jag nya tag, inleder med Uppsala, staden där Åström växer upp, fortsätter med barndom och uppväxt, studentliv, yrkeskarriär men stannar då och då upp, gör en utvikning, fördjupar bilden: faderns död och den katastrof som följer, den nationella rörelsen, Tyskland efter Hitlers maktövertagande, Åströms studier i detta Tyskland och så vidare. Jag kastar in andras skildringar, egna intervjuer och besök, dokument av skilda slag, reflektioner. Jag stannar upp vid Raoul Wallenberg försvinnande, nedskjutningen av DC-3:an, Dag Hammarskjölds död. Jag gör ett omtag med misstankarna mot Åström och vad de egentligen handlade om. Otto Danielsson, den envise spårhunden på Säpo, porträtteras. Avslutar med yrkeslivet sista år, neutralitetspolitiken, utredningen av Olof Palmes död. Fördelen jag hade var tystnaden som omgav Åström, trots hans spektakulära yttre. Där fanns alltså saker att undersöka. Fördelen var också att han varit inblandad i så många av 1900-talets dramatiska händelser i svenskt politiskt liv. Där fanns redan ett intresse hos läsaren, möjligheten att få en annan ingång till dem.
Per Engdahl? Hur mycket finns där att upptäcka? Vilken ordning är den bästa för att ta sig an hans liv?

Till toppen