Om Sigrid Combüchen och hennes roman Spill

Det finns flera sätt att berätta om Sigrid Combüchens roman Spill, men vi kan börja med gatan. Den heter Finngatan. Den ligger i Lund, i den stadsdel som kallas Professorsstaden. Hon beskriver den så här, mot slutet av boken:

Finngatan är som vackrast avlövad. Eller outsprucken. Raggig, mörk, ljus. Kvistar som glittrar av boss, den svaga välvningen från öster till väster och längst bort siluetten av tornet. Det är lantligt. Uttänkta villor kantar. Italienskt, götiskt, jugend. I södra sluttningen dock medicinska palats: patologen och histologen.

Före det har hon flera gånger återvänt till lykttändarstunden på Finngatan, då solen just gått ner och fyllt himlen med färger, gatlyktornas flackande i trädkronorna. Det svarta kyrktornet i siluett, uret som alltid går rätt. Det är stilla då, skriver hon, gatan dunkel som en flod. Till och med bilarna kör tysta förbi. En ung kvinna på cykel med sin tvååring i barnsits. En svartvit katt. En stund mitt emellan mörker och ljus. Stämningen är oföränderlig. Allt annat förändras. ”Sedan vi flyttade hit har jag haft lust att skriva roman från vår stadsdel”, heter det inledningsvis.
Hon beskriver stadsdelen så här, en dryg månad efter det att boken kommit ut, en succé:
– Ett tjusigt villaområde, det finaste som finns i Lund. Men inte riktigt så fint som Djursholm, Örgryte eller Bellevue i Malmö. Här bodde John Landqvist, Hjalmar Gullberg, Gunnar Aspelin, Sten Bromans pappa. Här låg de akademiska institutionerna. Professorerna skulle ha nära till jobbet. Fast nu flyttar institutionerna ut, it-företagen in.

Läs hela artikeln här