under arbete
PE fångad i ögonblicket. Han är missnöjd med flera av ”danskarnas” inställning till rörelsen som sådan: negativ, typisk borgerlig, blir till en rörelse för sin egen skull. ”Det är inte bara kommunisterna, som lyckats tända elden i människor. Det gjorde man mellan krigen också i Tyskland och Italien. Och vi, som bära framtidens ideologi ibland oss, måste göra detsamma. Gå vi icke in för uppgiften med fanatisk glöd, är det lika gott att stänga butiken. Då ha vi ingen framtid.” (Brev 5/11 1951)
I breven han skriver är tonläget ofta ett annat. René Binet i Frankrike är en rasist, fransmännen har ”en enastående förmåga att intrigera”. Italienarna är isolationistiska och gammalnationalistiska, avundsjuka på att det var svenskarna och inte de som fick med spanjorerna. Maurice Bardèche är tyvärr för mycket professor. I Tyskland håller Priester ställningarna, även försökt få fram en större samling av de nationella kretsarna. Problem med ekonomin. ”När jag sist träffade Priester i Köln, sutto vi båda och räknade ihop våra samtliga kontanter för att se om vi hade råd att äta korv och potatissallad.” I Österrike är sammanhållningen ”skröplig”. PE har skrivit ett trettiotvåsidigt manus på tyska som ska översättas, varje nation sedan skriva några rader som efterskrift. ”Med alla erfarenheter, man hittills samlat tror man inte på något i förväg. Kanske kommer man att opponera sig på någon detalj eller vad de nu kunna hitta på för att komma undan ett ställningstagande.” (Brev nyårsafton 1952)
Framme vid femtiotalet. Det är nu PE blir ett namn inom den internationella fascismen. Fascistkongress i Rom oktober 1950. Italienare, tyskar, fransmän, österrikare, spanjorer, svenskar med flera. Anna-Maria Mussolini på första bänken. PE har lärt sig italienska, inleder sitt tal på italienska. ”När jag hade uttalat det första ordet, hörde jag en susning i salongen”, skriver han i memoarerna. ”Det är kanske något löjligt i mitt uttal, tänkte jag, men har jag nu börjat, så måste jag fortsätta. Efter fyra ord – ’Camerati italiani, camerati europei’ – bröt en applådstorm lös. Sedan var det svårt att få tala en enda mening till punkt. Folk reste sig, folk skrek.” Det fortsatte nästa vår i Malmö. Rom var gryningen, skriver PE. Malmö stod ”i offentlighetens ljus”. Ja, det var en lycklig tid.
Nu till det jag skjutit framför mig i månader. Alla brev från och till PE under framför allt femtiotalet, från Priester, Bardèche, Landig, Cannata och allt vad de heter, skrivna på tyska, franska och italienska, fotograferade från mikrofilm, vilket betyder att de delvis är suddiga, sorgfälligt upplösta, tidvis närmast ogenomträngliga. Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Å andra sidan: ingen har gått igenom det här, i alla fall inte gjort något av det, kanske stupade de just här, bland dessa svårlästa ordmassor. Jag känner mig som en arkeolog. Det är i alla fall inte fyrtio grader varmt. Det är inte sten. Jag måste hitta någon eller några som kan hjälpa mig. Med min skoltyska kommer jag inte långt.
Ännu ett kapitel klart. Det handlar om flyktingströmmen efter kriget, nazisterna från Tyskland, Belgien och Holland, Danmark och Norge som flydde undan de straff som väntade dem. De flesta ville till Argentina. Några kom förklädda till präster. De behövde falska pass och resedokument, pengar till resan, pengar till dem som hjälpte dem med den. Tvåtusen sa PE att han hjälpt, också till arbeten i Sverige. Sedan blev det fyratusen han hjälpt. Fyratusen? Någon frågade. Nej, kanske inte så många. Ett nätverk fanns i Malmö, lägenheter att gömma sig i, folk som hjälpte dem med pass och andra handlingar, ett nätverk där PE sa sig vara spindeln. De som skrivit om råttlinjen i Sverige och Danmark berättar den här historien, alltså den om PE och hans liga. Ingenting står om den i Uni Goñis synnerligen väldokumenterade The real Odessa, standardverket i ämnet. Mycket litet står om den i de Säpoakter jag hittat. Jag har letat. Jag har varit skeptisk. Jag fortsätter leta.
Min unge förläggare har flaggat för en deadline. Mycket försiktigt, han har funderat på saken, vet ju att vi bara snuddat vid saken tidigare – i sanning: jag har sagt att vi tar det nästa gång – men det slår honom att nästa år som är valår vore kanske inte så dumt. Jag har inget emot deadlines, i själva verket högaktar jag deadlines. Den skärper sinnena, får mig att fokusera, ha ett mål att arbeta fram emot. En deadline kan man självfallet inte bryta. Det är detsamma som döden. Uttrycket kommer från amerikanska inbördeskriget; man tog fångar i fält, hade ingen cell att stoppa in dem i, alltså placerade man dem på marken, drog en cirkel runt dem, den som bröt cirkeln, the deadline, var dödens.
Ännu ett kapitel. Nu är kriget slut. Det är svårt att skriva utan att raljera, utan att håna förloraren, samla alla dumheter han skriver, göra sig lustig över honom och hans övertygelse. För honom är det inte bara en förlust, det är en tragedi. Han menar det han skriver. Han tror att nu är Europa förlorat, undermänniskan kommer att triumfera, Sverige bli en lydstat under Sovjetunionen. Hur skriva så att läsaren inte skrattar åt honom utan begriper honom?
Ibland är jag så korkad. Jag började det här arbetet med att beställa fram PE:s Säpoakt, fortsatte med hans arkiv, läste hans böcker o.s.v. Jag beställde fram andras Säpoakter. Aldrig tänkte jag på att beställa fram akter över organisationerna – Nysvenska rörelsen, Svensk Opposition, Carlbergska stiftelsen … – förrän jag såg en fotnot i Mikael Rahms doktorsavhandling. Nu har jag gjort det. Nu har jag läst dem. Klantskalle.
Per Engdahl säger sig inte kunna acceptera Quisling. Han kan inte, som han säger, förlika sig med en regim ”på Tysklands nåde”. Det säger han i ett telefonsamtal med Gunnar Berg. Ett år senare packar han väskan för att resa till Norge, tillsammans med sin hustru, resan organiserad med hjälp av tyska konsulatet i Malmö. De stannar i fem eller sex dagar, Per Engdahl exalterad vid återkomsten till Sverige. Han har fått träffa dem alla, samtliga parter, ända från Quisling till biskop Berggrav. Han är den ende utlänning som fått träffa Berggrav: en imponerande personlighet. Han låter meddela att han varit ”arg” för att Berggrav burats in. Terboven är ”en idiot”. De enda han inte träffat är, som han säger, ”de rent bolsjevistiska terroristerna”. Han har massor att berätta. Det blir en turné. Om Quisling: han hade befarat att Norge fullständigt skulle läggas under tysk förvaltning, därför ville han skapa en regering med vilken Tyskland kunde förhandla. Han agerade i de norska intressenas tjänst, ”sådana dessa intressen uppfattades av Quisling”. Uppsåtet alltså gott. Om mötet med Berggrav: upplevelsen ”den mest skakande under min Norgeresa”. Biskopen i sin husarrest utanför Oslo hade varit misstänksam, trott att besökaren varit en polisprovokatör, men då Engdahl berättade att de mötts tidigare, i Uppsala, på Uppsala Kristliga Studentförbund, och att han nu företrädde den nationella rörelsen i Sverige hade Berggrav slagit om. Korten på bordet.
I memoarerna broderar han ut historien. Attachéerna som tar emot honom och hans hustru på Centralstationen i Oslo, eskorterar dem till Grand Hotel, en svit, en jättebukett gula rosor på bordet, ett kort från utrikesminister Stören. ”Välkomna till Norge”. Smörgåsar och öl. Nästa kväll middag hemma hos Stören med Quisling, ytterligare ett par ministrar och hirdchefen Møystad som andra gäster. En mycket livlig kväll. Samtal om tyska övergrepp. PE frågar Quisling varför han stannar kvar som ministerpresident. Och så vidare.
Bara skrävel?
Har grubblat en del på vad PE egentligen menade med en svensk fascism. Vari ligger det specifikt svenska i hans modell? I Mikael Rahms nyutkomna doktorsavhandling Från nationell folkgemenskap till europeisk kulturgemenskap, det första doktorsavhandlingen om PE, skriver han att det specifikt svenska låg i ”frihetsmomentet”, kopplingen bakåt till den svenska historien, en statsmakt i samarbete med självstyrande kommuner och korporationer. Alltså en kombination av nedifrån valda församlingar med uppifrån utsedda ledare. En viss självstyrelse. En kungamakt som kan bytas ut om folket så vill. Inte en diktatur modell Italien och Tyskland. Det nya ligger i det gamla. Mer kanske det inte är. Jo jag har sett det, läst honom, skrivit om det i några kapitel. Har bara tyckt att det låter väl mycket pojkbok. Jag har letat efter något mer specifikt än så.
Nu minns jag. Det var Robert Caro som sa det, i en intervju i Smithsonian Magazine. Alla har sitt sätt att skriva, säger han. Men på något sätt säger den sista meningen något om vad som är viktigt i det som kommer före den, även om det är tusen sidor. Robert Caro vet naturligtvis vad han talar om. 1982 kom första delen i hans biografi över Lyndon B Johnson. 2012 kom den senaste, den fjärde. Nu håller han på med den femte, avslöjar i intervjun att han hittills har skrivit 951 sidor. Sista meningen var klar ”decennier sedan”. Jag har inte läst de tidigare. Jag vet att jag borde göra det. Biografiernas biografi, som någon har sagt. Caro har fyllt 89.
Det finns de som inte kan börja skriva utan att veta slutet på historien, den allra sista meningen. ”Om jag inte vet slutet på historien, skulle jag inte börja”, säger Kathrine Anne Porter. Nyss läste jag om någon annan som sa samma sak, jag minns nu inte vem. så snart sista meningen sitter är det bara att sätta igång. Målet i sikte. För mig är det tvärtom. Det är första meningen jag går och grubblar på. När den väl sitter är det bara att fortsätta, med nästa mening. Och nästa. Då vet jag.
Går igenom medlemslistorna för Svensk Opposition: Borås, Gävle, Vänersborg. Malmö förstås, cirka 250 medlemmar. De är direktörer, disponenter och fabrikörer, köpmän, lektorer och rektorer, kontorister, lärare, någon adjunkt. En överläkare i Malmö, en häradshövding i Borås, en godsägare i Vänersborg. Medelklass och övre medelklass, även överklassen finns representerad. Majoriteten män, men det finns en hel del fruar och fröknar, en överstinna, en grevinna och en friherrinna i Malmö. Runt landet flera högre officerare: generalmajor Hugo Ankarcrona, överstarna Knut Palm och Erik Lind af Hageby, flygöversten Harald Enell. Överstelöjtnant Emil Fevrell, före detta befälhavare vid både Vaxholms och Bodens fästning, riddare av Svärdsorden etc. Poliskonstaplarna nästan lika många som godsägarna och grosshandlarna, häradshövdingarna Carl Sandström i Söderhamn och Ivar Hessius i Kristinehamn, hovrättsrådet Seth C:son Bjurner, landsfiskalerna i Rimbo, Ånge, Örebro och Filipstad, hovkonditor Eric Björkman i Uppsala. Bland själasörjarna: kontraktsprosten Ivar Rhedin i Säve, kyrkoherdarna Erik Fahl i Torsby och Gunnar Årnell i Unnaryd som tidvis har livlig kontakt med Per Engdahl, närmast lyrisk efter att ha lyssnat på honom på torget en eftermiddag i juni 1942: ”Ingen av oss hade hört något så sakligt utmärkt.” Däremot är det ”nästan alldeles omöjligt” att värva medlemmar. ”Svenskarna tycks vara blinda, döva.” Inte bara räkna upp namn och titlar, också få en bild av situationen, ett grepp om saken, få det att sjunga. Också skeptisk. Någon skriver till John Weibull: snälla, jag har försökt slippa Vägen Framåt som skickas både till mig och min dotter. Jag vill inte ha med den där halvnazisten Per Engdahl att göra. De jag namnger måste jag också ha hittat i andra, liknande sammanhang.