under arbete
Jag återvänder till Riksarkivet: Beställer uppgifter om Sven Edvard Engdahl, officer vid Smålands artilleriregemente i Jönköping. Född 1877, officersfullmakt 1898 och blev då officer vid regementet. 1913 befordrades han till kapten. Avgick i samband med sin pension 1927. Jag vill veta så mycket som möjligt: adresser, utbildningar, tjänstgöringar, betyg etc. Också mer allmänt om regementet och det liv som levdes där, gärna foton. Beställer inkomsttaxeringsuppgifter åren 1909, 1916, 1918, 1920, 1927. (1916 dyker han upp i Jönköpings-Posten på en lista över de högst beskattade i staden, 1918 har han försvunnit från listan, också 1925, 1927.) Har tidigare försökt hitta de intervjuer Göran Åberg gjorde för sin bok om Högre allmänna läroverket i Jönköping, gör ett nytt försök. (PE började första klassen där höstterminen 1918; jag vet inte varför han började så sent; klasskamraterna är enligt betygskatalogen födda 1907, 1906, 1905, 1908 – fyra andra 1909.) Jagar en karta över Jönköping kring 1910-1915. Går till Tranströmer-biblioteket och beställer två uppsatser om Nysvenska rörelsen som skrevs i Lund 1972 och 1973, även en redogörelse för Högre allmänna läroverket läsåret 1918-1919: fjärrlån. Får svar från Riksarkivet, handlingar från Smålands artilleriregemente, vad man hittat om Engdahl i rullor och tjänstematriklar, också två gruppfoton där han finns med. Att betala: 1 064 kr. Vill jag ha bra kopior av fotografierna måste de lämnas över till fotograf, då blir kostnaderna högre än för vanliga kopior. För att få en bild av regementets dagliga liv får jag tips om två skrifter; en av dem har jag läst. Om jag ändå vill gå till arkivmaterialet är det ”främst regementsorderna som ger en bild av de dagliga händelserna, men det kräver att man läser igenom ett ganska omfattande material. Du är i välkommen att studera dem på plats i vår läsesal. Regementsorderna ligger årsvis i serierna B2 under både arkivbildare A och B och är på sammanlagt ett tjugotal volymer.” Ännu inget om hans inkomster. En karta hittas. De två uppsatserna får jag på tredje försöket, tredje arkivet. Om redogörelsen över läroverket 1918-19 har jag ingenting hört. Inga intervjuer från läroverket hittas.
Det händer att fadern dyker upp i tidningsläggen. Sven Edvin Engdahl, född 23 mars 1877 i Kalmar, officer 1898, till Smålands Artilleriregemente i Jönköping. 1913 kapten. Avgick som brukligt femtio år fyllda 1927 med majors grad. Vintern 1909 omnämns han i Jönköpings-Posten i samband med Artilleriregementets vinterhögtidsfest i exercishuset, arrangerad av något som kallades konstapelklubben: ”Löjtnant S.E. Engdahl hade välvilligt ställt sig till klubbens förfogande och höll ett mycket hänförande och intressant föredrag över finska kriget 1808-1809. Föredraget mottogs med starka applåder, sedan följde deklamation, flera stycken sångnummer af sångkören och musikstycken af regementets musikkår.” I mars 1916 dyker han upp igen: han har kommenderats utom regementet, oklart vart, blivit kapten. Sommaren samma år finns han med på en lista över de högst beskattade i Jönköping. Han har en årsinkomst och förmögenhet på 44 300 kronor, vilket är i nivå med en disponent, en överste, en direktör, bättre än tandläkare von Malmborg, kyrkoherde Andrée, hovrättsrådet Romberg, greve kapten Stackelberg, i dagens penningvärde 2 miljoner kronor. Inte en susning om varifrån den förmögenheten kommer. Det är samma år som Per Claes Sven Edvin Engdahl föds. 1918 drabbas regementet hårt av spanska sjukan: ”en farlig folkfiende” som det heter i en artikel. I oktober hemförlovas hela regementet, alla övningar uppskjutna. Krav på förbud mot alla ”onödiga, hälsofarliga folksamlingar”. Kapten Engdahl utsedd i december till utbildningsledare vid kurs för anställt underbefäl, också lärare i modersmålet och kommunkunskap. PE har fyllt nio, börjat skolan.
Åter till Engdahl. Jag söker mig tillbaka till Jönköping, staden där han föddes, växte upp, tog studenten. Jag har ett drygt kollegieblock med anteckningar från den Jönköpingslitteratur jag plöjt på KB, alltifrån Almqvists brev därifrån – han bosatte sig 1843 på Sanna nära Jönköping, knöt förbindelser med radikala kretsar i staden, medarbetade i frisinnade Jönköpingsbladet – till Minnen människor platser, utgiven av Jönköpings läns museum 2010. Där finns memoarer, en turistkalender från 1928, en minnesskrift om Kungliga Smålands Artilleriregemente – E:s far Sven Edvard Engdahl var officer vid regementet –, stadsskildringar från olika årtionden, historiska vandringar, en monografi över Högre Allmänna Läroverket i Jönköping. Jag har hittat tidskriften Lyktgubben, utgiven av Föreningen Modersmålsvännen vid läroverket där PE medverkade med dikter och en novell. Jönköpings-Posten förstås, några årgångar. Så kommer staden närmare, människorna, tiden, språket. Väder och vind: ”En våldsam snöstorm rasar sedan tidigt i morse över staden, Snöfallet stundtals så ymnigt att det i förening med de av stormen upprörda snömassorna skymmer sikten så att man knappt kan se föremål tvärsöver gatan. På grund av den starka blåsten hopar sig snön mycket ojämnt. Almshöga drivor på somliga ställen, bortsopat på andra.” Årsmöten och årsfester, sammanträden, bolagsstämmor, basarer, vinterfester, välkomstfester, högtidsfester, frälsningsmöten, missionsmöten, föredrag och föreläsningar, aftonunderhållning, konserter, utflykter, vegetariska matlagningskurser, skidlöpningstävling. Nya Linnémagasinets Stora Vårrealisation! Erik Bergmans Bokhandel rekommenderas. Orostat kaffe af högsta kvalitet. För all tvätt är Savolini ett idealiskt tvättmedel. Notiser. Lediga platser. Från domstolarna. Konkurser. Borttappat. Stadsläkarens rapporter. ”För nionde resan stöld rannsakades i dag å härvarande länscellfängelse inför Jönköpings rådhusrätt f.d. plåtslageriarbetare K.G. Olsson-Ström fr. Göteborg.” Och så vidare.
Om Priester jag kan läsa på nätet: Född 1913. Propagandachef för Hitlerjugend, mer bemärkt för sina strävanden efter kriget. Prövade olika grupperingar på yttersta högerkanten, uteslöts – p.g.a. sin ledarstil – eller lämnade självmant för att grunda Deutsche Soziale Bewegung i mars 1951. Starkt engagerad i försöken att samla de fascistiska partierna i Europa. I centrum på konferensen i Rom 1950 – ”den första gryningen” som PE skriver – och i Malmö 1951 då man tillsatte en europeisk samarbetskommitté med PE som ordförande. Flitig skribent i Nation Europa som grundades 1951. Eget förlag. Nära samarbete med Otto Skorzeny, även med Oswald Mosley och René Binet. Satsade mer på det europeiska samarbetet än på inrikespolitiken, även om han gjorde misslyckade försök att ena olika tyska grupper inom yttersta högern. Dog 1960, 47 år. Hjärtinfarkt. PE skriver att han hade ”svårigheter med sina nerver”. Utåtriktad och handlingskraftig, men i kritiska situationer ”kunde han förlora nervkontrollen och säga mer än han borde”.
Karl-Heinz Priester dyker upp i volym 7. Hamburgs polischef ska ha avbrutit honom under ett möte i mars 1960 där han läste upp ett tal av franske professorn Paul Rassinier som betvivlade de nazistiska gaskamrarna. PE har mött honom tio år tidigare i Rom under den s.k. Europakongressen, beskriver honom i sina memoarer som ”en av de mest energiska tyskarna”. PE talade inför 1 200 åhörare, med Mussolinis dotter Anna-Maria på första bänken. Efter bara fyra ord – ”Camerati italiano, camerati europeiska” – bröt applådstormen lös. Folk reste sig, folk skrek under hans tal. Efteråt sa tyskarna: ”Hade du nämnt Mussolini, hade de rivit ner hela teatern i ren entusiasm.” Det är fortfarande PE som berättar. Han kommer väl överens med Priester, som smickrar svenskarna: ”Ni är tio år före oss andra, i Sverige.” Vi får veta att han avskydde USA, vilket förklaras med att han efter kriget satt i ”amerikanskt koncentrationsläger”, misshandlats där, temporärt förlorat talförmågan, utslagna tänder. Han vill ha en frän anti-amerikansk formulering i slutresolutionen. PE motsätter sig. Priester stormar ut, kommer tillbaka. Kongressen kan till sist enas om tio punkter som ”innehöll det väsentliga i den nysvenska ideologin”. Priester kom att utgöra kärnan i det europeiska samarbetet tillsammans med PE, Bardèche, Massi. Priester hade varit officer i Wehrmacht, talare i partiet, skriver PE. Han kunde berätta om allsköns upplevelser från Tredje rikets tid, men det gjorde han inte utanför de invigdas skara. ”Det har kastats tillräckligt mycket smuts på det förflutna. Nu är det andra sidan, som vi måste kasta ljus på.”
Jag mötte min förläggare i eftermiddag, av en slump, på den förträffliga Söderbokhandeln. (Alltid hittar man något nytt, alltid hittar man den present man har tänkt ge bort.) Vi har inte träffats på ett tag, inte ens haft någon kontakt. Nej då, våra relationer är de allra bästa. Han vet att jag håller på med en annan bok, att den har fått komma i första hand sedan något år. Det är för ett annat förlag. Han är inte arg för det, alls inte. Han sa nej till min idé om den här andra boken, även om den var lite annorlunda utformad än vad den nu har blivit. Han vill att jag ska göra färdigt Engdahl. Vi kom överens om att höras efter sommaren. Då ska jag ha lämnat manus till den här andra boken. (Jag vill inte säga vad den handlar om; lite vidskeplig är jag ändå.) Vi sa hej då och jag gick ut i den kylslagna vårdagen med fyra böcker i påsen: två presenter, Carina Burmans senaste och Knutar av Gunnhild Øyehaug, min senaste upptäckt.
Hermann Schimmel finns också med redan i första volymen. Han ska tala vid ett SENSATIONSMÖTE! i Malmö 25 januari 1963. ”Tag med intresserade – gör mötet till årets första fullträff i Malmö!” står i ett medlemsutskick. Rubrik: ”Tyskland, Europa och framtiden”. (Tolkas till svenska.) Schimmel var ordförande i DSB, Deutsch-Soziale Bewegung, den tyska så kallade socialrörelsen, med säte i Wiesbaden. Den grundades 1951, upplöstes någon gång på 70-talet. Fanns med vid bildandet av Europeiska Sociala Rörelsen, Malmörörelsen, 1951. Jag hittar honom inte vid en snabb slagning i mitt bibliotek, avdelning fascism-nazism, men PE berättar i Fribytare i folkhemmet att han under ”Tredje rikets tid” varit kulturborgarråd i Leipzig. ”Han älskade den tyska litteraturen. Han kunde långa stycken av Schiller och Goethe utantill. Han brukade berätta om den nationalsocialistiska kamptiden, då ännu allt var rent. Efter makttillträdet hade det blivit annorlunda. Schimmel var en stor beundrare av sin chef, borgmästare Goerdeler, han som spelade en huvudroll i 20 juli-kuppen 1944. Schimmel hade svårt att förstå hans handlingssätt. På Tredje rikets fredliga tid hade han varit ett mönster av plikttrohet, förnuft och mänsklig hänsyn.” PE kan berätta att en judisk mycket uppskattad lärarinna hade fått fortsätta sin tjänst genom att arbeta gratis, hon var ekonomiskt oberoende. På så sätt ordnades saken. ”Schimmels ljusa minnen från den tid, då han beklätt sin ämbete, gällde främst samvaron med olika kulturpersonligheter, skådespelare, författare, sångare, musiker osv.” Visst kände Schimmel regimens ”skuggsidor”, skriver PE, men han var lika stor motståndare till ”den ensidiga smutskastningen”. Schimmel var nationalist men inte av den menlösa sorten, ingen meningslös konservatism, inget svassande för Amerika, i stället korporatism utanför höger-vänsterskalan.
Kom ihåg att Per Engdahl var en internationell spelare. Terje Emberland sa det. Jag träffade honom i Oslo. Terje Emberland är religionshistoriker, har särskilt ägnat sig åt nazismens och fascismens historia i Norge. Han var sakkunnig under rättegången mot Anders Behring Breivik, höll hårt på att denne var fullt frisk. PE var välbekant för honom, gav mig flera tips, entusiastisk över min ambition att skriva en bok om honom. Flera har gett upp. Det visste han. Särskilt betonade han alltså E:s internationella betydelse, manade mig att inte begränsa mig till Sverige. Det skulle göra honom mindre än han var. Namnen finns där i hans arkiv: Maurice Bardèche dyker upp redan i första volymen, som vice ordförande under andra Europakongressen i Malmö 1951. I Fribytare i folkhemmet skriver PE att han träffade Bardèche första gången i Paris inför kongressen: ”den man, som sedan genom år och årtionden skulle bli min samarbetspartner nummer ett i Frankrike”. Han kom att tillhöra kärnan i det europeiska samarbetet. Sastamoinen skriver: ”Engdahls franske medkämpe professor Maurice Bardèche, dömdes efter kriget in contumaciam till döden för landsförräderi och några år senare, 1954, till ett års fängelse för statsfientlig och antisemitisk verksamhet.” (in contumaciam: i sin frånvaro.) Bardèche var konst- och filmkritiker, litteraturhistoriker, innehade en professur i litteratur vid universitetet i Lille under kriget, skrev i fascistpressen. Benådades. Satt ett år i fängelse. Avled 1998, 90 år gammal. Och han är bara det första utländska namn som dyker upp bland E:s papper.
Att skriva en biografi över en död person är att bedriva ett ojämnt spel. Det behöver inte vara orättfärdigt, men jag har alla chanser på min sida. Jag får lätt publiken med mig. Den andre har inte en chans. Han – i detta mitt fall – kommer att hålla tyst, inte ens ge en flämtning ifrån sig. Allt det han skrivit betyder ingenting så länge jag inte förvanskar det som står. Antagligen kommer jag undan ändå. Publiken har inte läst vad han skrev. Kritikerna har sällan gjort det. De som skulle kunna gå ut till hans försvar är också de, de flesta, döda. Han är förlorad på förhand. Applåderna inhöstar författaren, inkomsterna likaså. När föremålet för biografin dessutom har stått för mörkret, fascismen, har hans chanser reducerats till noll.
J.O. Heiskanen är en kämpe och en förlorare. Det är väl därför han fascinerar mig. Han står utanför medan de flesta av oss står innanför. Han står kvar när andra duckar och försvinner in till oss andra, livrädda för att avslöjas. Han engagerar sig för något som majoriteten avskyr och som blottlagts inför hela världen. Vad får honom att stå kvar? Jag har svårt att tro att det bara kan bero på enfald eller rasism eller antikommunism. Jag vet att han kommer att dyka upp igen. I Sveriges dödbok framgår att han avlider 1972, fyrtiofem år gammal. Vad hände? Hur såg han ut? Var han gift? På nätet finns bara en notis om hans grav.
Nostalgi, framtidsdröm. Brevväxling med J.O. Heiskanen, Sundsvall. Han har arrangerat ett möte med PE 15/7-52, tackar för de två dagarna PE besökt Sundsvall. 70-tal inbjudna, oklart hur många som slöt upp. JCH har värvat prenumeranter och satt upp affischer. ”Det var nästan som en fläkt från förr i världen.” Han skriver: ”Under åren närmast efter kriget kände man det nästan, som om man överallt var en ovälkommen, en sådan där, som petade på ett samvete, som inte fick röras.” Alltså, de som varit med, nu hukande, livrädda för att avslöjas, komprometterade. ”Nu ser det ut, som denna bedövning skulle börja släppa.” JCH hoppas på ”en ny offensiv”, att få resa runt, möta nya grupper, ”som organiserat möten och sammankomster, och som garanterade att det alltid fanns geist och framåtanda”. Fotnot. Sastamoinen, Nynazismen. Sundsvalls-kretsen: en målarmästare, en hemmansägare och Jan-Otto Heiskanen (den sistnämnde förut aktiv i Lindholmspartiet).
Ur kollegieblock 2: Volym 5 (forts). [OG), agentur- och partiaffär, Skövde, efterlyser Der Weg årgång-51, har årgång-50, prenumererar på VF och Nation Europa, skriver och hyllar PE:s ”suveränitet”. Bror Hageltorn, Helsingborg, Hagtorns Konfektionsindustri, värvar prenumeranter (-41). John Weibull > kanslirådet C. Wilhelm Hagman jan-42: Musikaliska Akademien har dragit tillbaka löfte om att få hyra deras lokaler för ”ett fosterländskt möte”. H hade tills. med Laurell inlämnat anhållan om att få hyra lokalen. L skrivit till Weibull att hans medlemskap i SO f.n. vore omöjligt. Ulf Hamacher, advokat, bjuder in B-O Ljungberg till ordensmöte i Sthlm april-63. (Oklart vilken orden.) [SH] hoppas få träffa PE i Madrid okt-53. Möte med falangister. Brev Sven Hedin > Peter Kleist 27/10-52 > Se kopia (1 sid). Richard Hejll, Ramlösa > PE 23/9-41 om Klockan närmar sig tolv ”som borde spridas i 100 tusen ex. över hela vårt land o. läsas o. begrundas av detta vansinniga, förblindade folk, som ju rusar rakt in i fördärvet!” RH tillhör sedan 1 1/2 år ej längre SSS. Får därför ej ut sina saker, förgäves även på Dagens Böcker, där ”han motarbetas … av vissa personer”. Vill träffa o. diskutera med PE om detta. Bedrövligt o. häpnadsväckande att man motarbetar en sann fosterlandsvän (…). Avslutar: Med Svea Rike vill han ej ha att göra: ”Carlberg är ju en idiot!” 22/5-42 skriver RH till JW och ber om 100 kr/mån under ett år för att kunna skriva den bok han vill skriva: ”Ni har ju pengar, jag har snille, vi kämpar bägge för samma mål.” W duckar, hänvisar till Dagens Böcker. Boken ska handla om nationalsocialismen, ”en populär framställning (…)”. Fotnot. Laurell, Karl Axel, kapten, Sthlm. En av undertecknarna av det öppna brevet till Per Albin Hansson juli-41. Hagman också också en av undertecknarna. Hejll, Richard (1889-1963). Författare, översättare, Ramlösa. Sastamoinen, Nynazismen: 1945 började ge ut tidskriften Den enskilde där Hitler hyllas, Churchill fördöms. ”I utfallen mot judarna står Den enskilde på Der Stürmers nivå.” Se verkförteckning på KB.
Ur kollegieblock 2: Volym 5 (forts). Brev från PE 12/8, 14/12-50 > Se kopior (4 sid). Brev från Göran Englund 27/11-52 > Se kopia. Brev från K.G. Engquist m.fl. 1942, 1948-50, 1952, 1953, 1959-63. Brev från NSR till Fälldin 19/8-78. PE skriver till G. Axel Gadolin, H-fors, (kolla!) 22/12-62, berättar bl.a. att han varit i Bryssel och träffat Paul van Zeeland (kolla!) som ställde sin sekreterare till hans förfogande. Också kontakt med Lousse vid universitetet i Louvain. Träffat flera specialister vid Europakommissionen gnm van Zeeland. G varit i Madrid och Lissabon, träffat folk och fått ”en allsidig uppfattning”. PE hjälpt honom med kontakter. G medarbetar i Sydsvenska Dagbladet. ”G ser helt annorlunda på araberna än på negrerna. Samtidigt som jag är för Sydafrika, Tshombe, Welenski och Salazar, är jag mot OAS.” Brevväxling med Jacques Galli, Luxemburg (kolla!) 1960. Brevväxling med R. Gayre, The Mankind Quarterly, Edinbourgh 1961-62 > Se kopior (32 sid). Brev från Franz Gessinger 1950. Brevväxling med David Giladi, tidningen Maariv, Jerusalem, besökt Malmö 1960. Expressen har köpt artikel men ej publicerat. Malmörörelsen är intakt, skriver PE, trots samröret med Israel. Expressen har säkert köpt artikeln för att ingen annan ska göra det och sedan ej publicera, tror PE. (Varit i kontakt med Nycop.) Den kommer att bli ”vårt bästa argument i kampen mot antisemitismen”. (Kolla!) Brev från Sigrid Gillner > Se kopia (2 sid).
Ur kollegieblock 2: Volym 5. Brevväxling med A. van Eck, Stuttgart 1961-62. Dag R. Edlund, riksdagsledamot, skriver till PE 15/12-66, på riksdagens brevpapper, att han läst Folkhem i utförsbacken, ”ungefär halva boken i natt”. Starkt gripen av mycket. Så mycket man sällan får höra, ”därför kanske allt för sällan funderar över”. Berättade detta för James Dickson – som i gårdagens debatt i riksdagen om hur illa behandlad PE blivit i ett TV-program (Kolla!) – och E tyckte att han borde meddela PE sina intryck ”som kanske kan bereda Eder någon tillfredsställelse”. Jan G:son Ekman, Stockholm, entusiastisk medlem i NSU, ett par brev 1963, begär 1965 sitt utträde ur rörelsen ”av personliga skäl”. Flera namn ur NSU Stockholms styrelse. Brev från Ragnar Elger, Sölvesborg > Se kopia (1 sid). Brev från PE 3/5-52 t.o.m. ?/10-52 > Se kopior (18 sid). Tiggarbrev från PE inför nya året 1953: ”1952 innebar för den nysvenska rörelsen påtagliga framgångar särskilt bland studenter och arbetarungdom. Det fortsatta arbetet för samling av Europas nationella krafter kring en i Sverige utformad ideologi gjorde också väsentliga framsteg. Ekonomiskt var 1952 däremot ett av de hårdaste vi genomkämpat. (…) Ber om en summa ”om möjligt ej understiger hundra kronor”. Det är mycket pengar: ”Men utan offer är det omöjligt för oss att arbeta vidare.”