under arbete
Sveriges Fascistiska Kamporganisation bildades 1926 med Konrad Hallgren, Sven Hedengren, Sven Olov Lindholm – alla tre underofficerare – i spetsen. De finns alla i PE:s tidigaste papper. Intriger, maktkamp. Mussolini mänsklighetens frigörare. ”Den nya organisationen hävdade med stort eftertryck att den var svensk, vilket inte hindrade att under den första tiden de flesta artiklarna var översättningar från italienska tidningar.” (Holger Carlsson) Antisemitismen dock starkt framträdande hos svenskarna. Spöknippet hette tidningen. PE debuterade där i augusti 1927: ”Den kungliga demokratin”. (Har inte hittat den.) Börjar dra åt nationalsocialismen, entusiasmerade efter Hallgrens och Lindholms besök i Tyskland, besök hos NSDAP, nytt namn på partiet: Sveriges Nationalsocialistiska Folkparti, snart Nysvenska Nationalsocialistiska Partiet som samlat flera organisationer, ur vilken Birger Furugård stiger fram som ledare. Då har PE lämnat, startat eget.
Fel av mig. Olov Hartman har skrivit om den, i sina memoarer, Klartecken. Hans engagemang var intensivt i början, skriver han, mattades av så småningom. En kamrat tog honom dit: ”Följ med till en karl. – Vem då? – Han är arg på kommunister. ’Karln’ var Per Engdahl.” Det korporativa samhällsidealet fångade honom. Han minns en nationssal ”till trängsel fylld av studenter” som debatterade frågan, minns inte så mycket mer än den kompakta människomassan och debattens spänning. Tukt och ordning skulle det vara, en otrolig moralism. Hartman skriver att han kunde förföras eftersom han saknade politisk skolning: ingenting i skolan, ingenting i hemmet. Marschera hade han lärt sig i Frälsningsarmén. Om PE skriver han inte mycket.
Nej, jag har inte tänkt namnge dem. Men jag vill berätta om dem, ta reda på vad som sedan hände, vart de tog vägen efter det här. Försöka förstå vad som drog dem hit. Vad som engagerade dem under en tid, hur de tänkte, vad de ville göra. De satt inte bara på möten. Antisemitismen är manifesterad. Några fortsatte längs samma väg som PE, en bit i alla fall, ett tag. Sedan var han ensam kvar. Har suttit på KB och läst något av det som några av dem sedan kom att göra, också skriva. Någon markerar tydligt avstånd, en annan tycks vara kvar i samma tankebanor femtio år senare. Jag har inte hittat någon som berättat om denna korta tid i Uppsala, mer än PE.
Tröskar genom namnen på medlemslistan, närmare sextio. De flesta är unga, har inte fyllt tjugo, neråt femton, sexton, sjutton. PE runt tjugo. Flera gymnasister, ännu fler pluggar på universitetet, påfallande många teologer. Någon sergeant, en cigarrhandlare, ett par skorstensfejarmästare, en kassörska: alla något äldre, t o m mycket äldre. Ett par tre unga grevar. Flera välbekanta efternamn, ett par kusiner till en blivande statsminister. Starkt manlig dominans. PE som medlem nummer 1: Avdelningsledare. Uppsala 1928. Tror det ska vara 1928, kan vara 1929. Medlemmar i Sveriges Fascistiska Kamporganisation. Vad drog dem hit? Vad var det som tilltalade dem med fascismen? Vad det motståndet mot kommunismen, avskyn för Sovjetunionen? Antiliberalismen? De avskydde demokratin, suktade efter ordning och reda, att få marschera i takt? Att få uppslukas av nationen? Rädslan för normupplösning, alltings sönderfall, klassamhällets sönderfall? ”Det fascistiska samhället är en pyramid, där dugligheten stiger mot toppen”, står i ett programblad. Förmodligen såg de sig själva däruppe vid toppen. ”Det fascistiska statsskicket (…) är en rangskala, vars poster rekryteras ur folket efter den personliga duglighetens måttstock.” Någon följde väl med en kompis, en god vän. Ett tjejgäng från Falun, gymnasister, äntligen hemifrån, kanske gick de i samma klass. Undrar vart de tog vägen. Födelseåren noterade. Jag kan alltså leta efter dem på nätet, i namnregister, Sveriges dödbok. Jag hittar dem, fångar in dem, en karriär; en efter en.
Jag fortsätter att skriva om staden. Om stanken som måste ha varit det en långväga besökare först lade märke till. Om tändsticksfabriken, pappersbruket och J:s mekaniska verkstad dit de fattiga drogs, de som inte farit till Amerika. Om bostadsbristen, trångboddheten, smutsen. Råttorna. Om religionen och de faror som ansågs hota Sverige: Sedernas förfall. Bolsjevismen. Om spanska sjukan, ”folkets fiende”. Döden på regementena. PE skrivs in i läroverket efter att ha undervisats i hemmet: 29 elever i klassen, alla gossar. Han trivs, har efteråt bara gott att säga. Jag berättar om några av lärarna, alla starka personligheter. Allt eleverna läste. Om flickornas tillträde, mot kollegiemajoritetens vilja. Om hans möte med lyriken. Om när han förlorade synen: ”Synförmågan tog helt enkelt slut.”
Äter lunch med A, min unge förläggare. Han är den fjärde förläggaren i mitt liv. Två av de andra har gått i pension, den tredje, Ylva Holm, avled i cancer innan den bok vi påbörjade tillsammans hann avslutas. Jag saknar henne fortfarande. Hon förgyllde allas vår tillvaro. Min förste förläggare, Dan Israel, blev lätt otålig, tappade intresset, hann ställa några bra frågor innan dess. Utan honom hade jag inte publicerat så många böcker som jag gjort. Han gillade det jag gjorde, sket fullständigt i vad omgivning tyckte, i konjunkturer och kvartalsgenier. Svante Weyler, som tog initiativet till Diplomaten, talade helst själv, länge och gärna, sällan ointressant. En entusiast. Tack vare honom har jag nu ett förlag sedan mitt förra gått under i yttersta feminismens svarta hav. A ställer frågor, lyssnar, nya frågor. Han frågar, försiktigt, om tiden den kan tänkas ta. Jag värjer mig, berättar om allt jag skjuter framför mig, alla breven på tyska, franska, italienska. Kanske arvodera någon för att åtminstone ögna dem? Det är han som kommer med förslaget. Vi återkommer till det. Två dagar senare möter jag Dan av en slump, på ett vernissage. Det är säkert två år sedan, kanske tre, vi senast sågs. Vad han gör om dagarna? Han spelar schack, går ut med hunden, ser ut att må bra. Han frågar ingenting. Vi undviker all politik.
Jag skriver om Jönköping, som staden tedde sig när han föddes. Om snöfall som övergår i en våldsam snöstorm: ångbåtsturerna på Vättern ställs in, överfyllda spårvagnar kämpar sig långsamt fram med förarna stående ute på plattformarna för att kunna se något i den bitande snöyran, alla barn i folk- och småskolan, även flickskolorna, hemförlovas. Två skenande hästar krockar med en spårvagn. En flicka ramlar i en vak men blir strax uppdragen. Kloakledningarna fryser. När stormen bedarrat vågar sig vandrare ut på isen, man kan gå ända ut till Visingsö: drygt fem timmar tar det. Fiskkojor på rad mellan Visingsö och Gränna: man drar upp lake. Annars årsstämmor, vinterfester, basarer, konserter, föredrag med skioptikonbilder. Tidningsannonser om lediga platser. Jag tar läsaren från staden och in i hemmet på Östra Storgatan 93. Har skaffat ritningarna på huset. PE skriver något litet i memoarerna. Letar detaljer, kännemärken. Berättar om S E Engdahl. Vet inte varför han valde officersbanan. Tiden? Regementets rutiner, högtider, beredskap när storstrejken bryter ut: så många man till häst, så många till fots, så många skarpa patroner per man, permittering ”endast i trängande fall” o.s.v. Kasernerna som stod nya 1898. (Jag gick dit under besöket i Jönköping.) Rullorna avslöjar inget om hans färdigheter, karaktär, eventuella sprickor. Var det allt?
Fascismen kom tidigt till Jönköping. Så börjar en artikel i Jönköpings-Posten 8/8-92, skriven av Sigvard Lindqvist. Den handlar om PE – ”Också en son av Jönköping” – men den börjar med en annan person, Uno Küller, som 1927 ska ha samlat en grupp kring fascismens idéer. Detta enligt ”en längre rapport” i Smålands Folkblad enligt Lindqvist. Har aldrig hört talas om mannen. Han nämns inte i Holger Carlssons Nazismen i Sverige, inte hos Wärenstam. Carlsson skriver att det fanns en avdelning av Sveriges Fascistiska Kamporganisation i Jönköping men nämner ingen Küller, ingen annan än PE. På nätet hittar jag honom: född i Gävle 2/10 1899, död i Stockholm 7/10 1934. Skådespelare. Ska ha medverkat i filmerna Karl XII, båda delarna, och Gustaf Wasa, första delen. Det kan inte ha varit mycket mer än statistroller; han finns inte med i någon av rollistorna. I Sveriges Dödbok hittar jag samma uppgifter om födelse och död. Jag hittar de som antagligen var hans föräldrar. Jag hittar en Oskar Küller, ingenjör, i telefonkatalogen för Jönköping 1927. Jag hittar inte hans namn i de digitaliserade dagstidningarna på KB. Konstigt. Jag sätter mig i tidningsläsesalen, chansar på 1927, Smålands Folkblad, plockar fram mikrofilmerna och börjar läsa. Andra dagen hittar jag artikeln Lindqvist nämner, fredagen 9 september 1927: ”Fascisten Küllers världsomvälvande politiska filosofi”. Tyvärr ingen intervju med Küller, i stället med en ung man, anonym, som ska ha lockats av fascismen, träffat Küller. Han verkar ha varit känd fascist i Jönköping, åtminstone i socialdemokratiska kretsar. Artikeln berättar något om fascismen, tyvärr inget specifikt om Küller, mer än att han under sina promenader bär hundpiska.
Åkte till Jönköping, två dagar på plats, hem igen med en satans förkylning. Först i dag, nu på morgonen, rätt klar i knoppen. Vid skrivbordet. Försöker samla ihop det jag fick med mig från Jönköping: en promenad genom stan, från Väster till Öster; ett besök i Korskyrkan, Östra Storgatan 93, huset intill Vättern dit familjen Engdahl flyttade in 1914; en promenad fram och tillbaka till artilleriregementet på sin höjd, där Sven Edvard Engdahl tjänstgjorde från 1897 till 1927; ett besök på Per Brahegymnasiet, rektor Oskar Cronodal tog mig runt och upp genom trapphus och salar, aula och vind med unika samlingar: här började PE skolan 1917, tog studenten 1927 och då hette det Högre allmänna Läroverket i Jönköping; möte med Henrik Johansson, arkivarie på Jönköpings museum, som tagit med sig bibliotekarien och släktforskaresset Clas Lugn och plockat fram både klipp om SE Engdahl och artiklar om artilleriregementet: oerhört givande; efter någon timme anslöt Lennart Lindberg som kan allt om Jönköping, en av deltagarna i succépodden Unnergången som jag lyssnat på under förmiddagen. Jag köpte ett vykort och en kylskåpsmagnet med John Bauers älg och sedan åkte jag hem.
Vaknade klockan fyra i morse med feber. Måste alltså skjuta upp Jönköping, boka om och boka av, tågbiljetterna oombokningsbara. Helvete. Tre personer har jag gjort upp om att träffa, byggnader att se, platser, gator. Somnade om framåt fem, halv sex. Vaknade en timme senare, friskare. Febern hade gått ner, inte så ont i halsen. Det är klart att jag åker, slipper boka om. Nu ska jag försöka skriva.
Jag håller på och bökar med hans uppväxt. Med hemmet, föräldrarna, staden. Vad jag har? Jag har hans memoarer, några intervjuer, vad andra skrivit, några notiser, en släktutredning, bouppteckningar. Jag har rullorna för Smålands artilleriregemente. Det är inte mycket. Jönköpingslitteraturen förstås. Jönköpings-Posten. ”Vätterns blå djupsänka mellan långa mäktiga åslinjer.” Det har jag antecknat allra först i kollegieblock 8, en anteckning under läsningen av Jönköpings turistkalender från 1928. ”Staden mellan Vättern Munksjön och Rocksjöns vattenspeglar. Växer samman i öster med Huskvarna.” Det kommer säkert inte med, det är för tråkigt. Vad PE skriver om sitt hem? Han skriver: ”Jag har själv vuxit upp i en typisk högborgerlig miljö, där ett visst beteende drillades in redan från början.” Det tar jag med, på ett eller annat sätt. Där finns några detaljer, tyvärr inte så mycket. Visst präglade hemmet honom.