under arbete
Wärenstam skriver också om ”invandringsfrågan”. Det är, skriver han, som invandringsfråga antisemitismen kommer in i de nationella kretsarna under 30-talet, Engdahl som pådrivande. Enligt E har regeringens flyktingpolitik varit alldeles för välvillig, han avslutar en artikel så här: ”Bakom de blågula folkhemsfraserna grinar den judiska internationalismen. Mot det frätande giftet i dess materialistiska livsinställning, mot det demokratiska och kapitalistiska samhälle, som med sin löslighet ger främlingselementet svängrum, reser sig en nationell folkvåg, samlad under den nysvenska livssynens Vasafanor.” Antisemitismen drevs hårt av Engdahl, skriver W. Judarna var en fiende mitt inne i landet, ett internationellt fogdevälde som måste krossas. E skrev: ”I denna den nakna uppgörelsens stund framskymtar den arisk-judiska rasmotsättningens hela ofrånkomliga brutalitet.” Demokratin och parlamentarismen var osvensk, importerad från England. Svensksinnade män skulle föra landets talan när det nya Europa skulle byggas upp. Efter kriget har man samarbetat med nazistiska och fascistiska rörelser i andra länder, men enligt W har den nysvenska rörelsen ”krympt ihop till en ultrareaktionär och antidemokratisk sekt”. W betecknar E som en ständig ”opportunist och infiltratör”.
”Läsning av Wärenstams nidskrift.” Eric Wärenstam hade doktorerat 1965 på Sveriges nationella ungdomsförbund och högern, skrev fem år senare Fascismen och nazismen i Sverige 1920-1940 och nu, 1972, hade han byggt ut sin bok, skrivit utan vetenskapliga anspråk men objektivitet och klarläggande, påpekar han i förordet, vägledde honom. Ett omfattande arkivmaterial låg till grund för boken, han hade intervjuat flera av de inblandade och han skriver lätt och ledigt, inte utan finess. Per Engdahl dyker först upp som ung student, medlem i SFKO, i kontakt med Lindholm. Sedan som nysvensk i Uppsala kring 1930, författare till en artikel om Mussolini – ”den nya tidens skapare” – i Vår Kamp. Föreningen Det Nya Sverige grundas i Uppsala 28 oktober 1928 av några studenter och gymnasister, Engdahl som ordförande. Vägen Framåt börjar ges ut sommaren 1932. Engdahl ”full av tillförsikt om nysvenskhetens möjligheter”. Även Hitler väckte beundran, Nazityskland fick helhjärtat stöd. Judarna hade sig själva att skylla. Fascistdiktaturernas nederlag ett hårt slag. Engdahl är ”den ende av de gamla fascistkoryféerna, som har ’övervintrat’ och som har fortsatt sin propagandaverksamhet mot det demokratiska samhället efter kriget”. Rörelsen antisemitisk fram till 1946. Intresset för Mussolini och fascismen finns som en underström hos Engdahl. Redan i unga år utvecklade han en ledarmyt kring sin person ”som överträffar det mesta i den vägen”. Han var inte bara partichef, oersättlig, också skapare av nysvenskheten, denna ”nysvenska anda”. Kring honom ett skara trofasta och hängivna. Den korporativa staten enligt Engdahl: ett fast organiserat näringsliv underställt en allsmäktig statsledning. Partiet, allenarådande och lett av riksrådet, är regeringens rådgivande organ. Riksrådets ordförande är regeringschef. ”För något oppositionsparti fanns där inte plats.” Rörelsen fortfarande starkt antidemokratisk. Engdahl har försökt anpassa rörelsen till en ny situation utan att göra avbön. ”Det hela var alltså en fråga om taktik, inte om sinnesändring.”
Vardagens förtretligheter: Telefonen avstängd. Sibirisk kyla i rummen. Kronofogden som tränger sig på med påminnelser om obetald skatt. Ett brev till tryckeriet öppnat, innehållet borta. Och ändå ska en tidning skrivas, tryckas och skickas ut till prenumeranterna. Brev ska skrivas, telefonsamtal ringas, resor företas. Möten ska anordnas. Mat för dagen, kaffe, kläder till barnen, en semesterresa. Inte undra på att varje avtryck i det offentliga Sverige tolkas som inbrytningar, en framgång, kanske en början på något nytt: ett inslag i Sveriges Radio, ett debattinlägg i DN, i Aftonbladet, samtal med en redaktionsmedlem, en tvåbetygsuppsats av en nyfiken student. Där finns kontakter med moderata riksdagsmän, utkast som skrivs inför debattrundor, färdiga anföranden. Alla internationella kontakter, PE:s resor utomlands: ”Reste kl 12 till Köpenhamn för vidare befordran till München.” En lyckad tidningsförsäljning på Kungsgatan i Göteborg, också en i Uppsala: ”även här succés”. Hemligheter: ”VF:s 11 hemlisar tejpade och avsända.” Fienderna: ”Läsning av Wärenstams nidskrift.”
Dagboken forts. Otroligt pengastrul. Rasmussons halva lön klarad med RO:s blindpengar. I övrigt inte klart med övertrassering. Genomgång av det tyska kapitlet med Yngve. Lördag fri. Reglering av RO:s övertrasserade checkkonto med anlända TR-pengar. Brev till Svenska Dagbladet. Lundaträffen uppskjuten. Avsändande av 1000 flygblad till Normark i Uppsala. Genomgång och nyskrivning av manus till brev till sossekongressen. Insändare till Arbetet om Sibyllelöpsedeln. Genomgång av slutet på Europakapitlet i det tyska manuset. Påringning från Aftonbladet: insändarmanus bortkommet. Nytt manus. Arbete med tyska manuskriptet. Halva Ortmarks nya bok. Recension för VF av Ortmarks bok. Anskaffning av nytt färgband. Ledaren till VF. Påstötning av Holmström om kampanjen mot Ho Chi Minh-presentationen i St Petri läroverk. Fyra insändare i denna fråga utskrivna. Genomgång av bandspelaren. Bok till (…). Överenskommelse med Schwerin om kransar till Rosells begravning. Tre tyska artiklar till Der Weg nach Vore. (…) tillbaka! Besök av Pq. Fortsatt diskussion om de misstänkta inbrotten. Början på kapitlet om nationalism och världsfederalism. Början på kapitlet om det klasslösa samhället. Städning i tamburen. Avslutning på artikeln om det klasslösa samhället. Besök av Bernt. Diskussion om Europasamarbetet efter Almirantes brev. Början på kapitlet om massan och gruppen. Fortsatt städning. Stortrassel med klichéerna. Bortkomna på posten. Nya klichéer blixtbeställda hos Köhlers. Lunch med Lindholm och Bernt Ohlin med dryftning av taktik och arbetsmetoder. Diktamen av partierna om Kreugeraffären i det tyska manuskriptet. Inskaffande av stencileringsvätska och färgband.Telefonterror i tropikhetta. Fotnot. Rasmusson, Sven (1946-2010), förbundssekreterare NSR. Yngve Nordborg (1897-1971), medlem i NSR, frivillig Waffen-SS, sång- och talpedagog i Malmö. RO: Per Engdahl. Normark, Bertil (1936-1986), NSR Uppsala. Schwerin, Henrik von (1932-95), NSR Stockholm. Rosell, Yngve (1897-1969), med PE sedan 30-talet, postmästare i Sthlm. Einar ”Pq” Palmqvist (1892-1973), rikssekreterare NSR. Bernt Ohlin, vice ordförande NSR, rådman. Giorgio Almirante (1914-1988), grundare MSI Italien.
I tredje volymen på Riksarkivet finns en dagbok med början 14 januari 1969. Den handlar om vardagens bestyr i lokalerna på … adressen hittar jag nu inte … i Malmö. Kaffelagning. Införning av inkomna prenumerationer. Städning. Lunch. Telefonsamtal med Åkesson, Birgitta, okänd man, PQ, Nordström, Pressbyrån, Ohlin. Besök av två namngivna personer. Nästa dag börjar också den med kaffelagning, införsel av nya prenumerationer, genomgång av pressen, fortsatt städning. Lunch. Stencilering av kallelser till studiecirkeln. Nyskrivning av slitna schabloner. Telefonsamtal med PE (som alltså befinner sig någon annanstans), Thulin, Nordström. Ett besök. Och så fortsätter det stilla livet i Nysvenska rörelsens högborg. Man köper frimärken på posten, går igenom ledaren i nästa Vägen Framåt, tar emot nya besök, tar emot nya prenumerationer, skriver nya schabloner och registerlappar, ringer nya telefonsamtal, skriver brev brev brev. Kämpar mot kölden. ”Fortfarande sibirisk kyla i rummen.” Kämpar med hyran. Träffar en karl på krogen som är intresserad av rörelsen. Det nya numret av tidningen anländer. ”Tidningsvikning hela dagen.” Fortsätter att kämpa mot kölden. Fortsätter att vika tidningar. PE skriver artikel till Rütger Esséns festskrift, skriver om en vistext, skriver en artikel på franska, skriver två nya vistexter för tonsättning av Carling, skriver en dikt till mötet på torsdag, skriver en artikel till DN som Lagercrantz lovar att ta in. Man skickar 380 brev till lärare runt om i landet, skriver adresser på kuverten, sätter på frimärken, går till posten med alla kuvert: ”Läraraktionen”. Man har en lång diskussion om rörelsens ekonomi, när planer på en import- och exportfirma Sverige-Förenade Arabrepubliken. Samlar in skräp för bortforsling. Lyckas betala ännu en hyra, ännu en telefonräkning: ”Likvidering av tele- och hyresräkning”. Biljett beställt till Wien, Rom, Paris och åter. Jag försöker se figurerna röra sig där i rummen, tala med varandra, svara i telefon, slicka frimärken, hamra på skrivmaskinerna. Är de glada, ibland uppsluppna, fyllda av tillförsikt?
”Tankens makt över språket fordrar både en fri tanke och ett fritt ord.” Torsten Fogelqvist, folkbildare och författare, skrev det. Jag hittar citatet i Bertil Stålhanes Tala svenska. Språkets betydelse i kampen för vår kultur. Måste erkänna att jag aldrig hört talas om honom, boken hade jag aldrig hittat om inte PE rasat mot den i en artikel. Den gavs ut 1941 och är en elegant vidräkning med fascismens och nazismens våldtäkt på språket, alltifrån sanningens relativisering över propagandan som erövringsmetod till behovet av en ren, lugn och klar svenska, mycket mer därtill. Särskilt intressant för mig är kapitlet ”Eftersägare och överlöpare”, bland dem PE. Stålhane tvivlar inte på att PE verkligen tror sig tjäna svenska intressen i sin kamp för ”nysvenskheten”. Fundamentalt hos honom är romantiken, förgyllda drakskepp etc., vilket gör hans politiska lära svårgreppbar. Vad vill han egentligen? Vad innebär hans korporativa folkstat? ”Staten skall stå utom och över korporationerna”, skriver PE. ”Det betyder inte diktatur.” Vad betyder det då? Regeringen ska vara ”framsprungen ur den nationella förnyelsen”. Vem utser den? Där finns ledare ”uppifrån utsedda”. Stålhane misstänker att detta sistnämnda helt enkelt åsyftar fil.lic. Per Engdahl och hans klubbkamrater. Men även en irrationell, grumlig, romantisk förkunnelse kan vinna terräng. Därför måste den granskas, skriver Stålhane, så att den ”bringas att falla sönder i ett antal mer eller mindre väl skanderade fraser”. Spåren från Mussolini förskräcker.
Förutom PE noterar jag 79 namn i första volymen. Jag noterar deras organisationstillhörighet, ställning i organisationen, yrke om möjligt, ort, var jag kan hitta dem i mina block, pärmar. Namnen är för mig centrala. Människor och handling är vad jag behöver. Allt efterhand utökas någras biografier, andra faller om inte bort så in i skuggan. Några blir jag extra nyfiken på. Allt efterhand söker jag dem i litteraturen, i tidningsartiklar och dokument. Jag letar i Sveriges dödbok efter födelse och död, födelseort och dödsort. Finns det någon levande som kan veta något om honom, om henne? Barn? Barnbarn? Finns han i livet? Skrev hon något? PE står i centrum men han omges av en rad individer förenade i sin politiska uppfattning, ändå särskilda som individer. Jag måste få liv i liken.
De som varit inne i Per Engdahls arkiv har snart tvekat, förvirrade sökt sig omkring, till sist gett upp och krupit ut igen. Det är vad jag hört. Jag förstår dem. För det första, omfånget. För det andra, oordningen. Volym 1 (av, som sagt, 99) börjar med ett protokoll från Nysvenska rörelsens årsstämma 21/3-65, 11 deltagare antecknade, §4: ”Sedan blev det tid för servering och samvaron därvid förflöt under god stämning för alla de närvarande.” §7: ”Hans Sabel tackade bl.a. i sitt avslutningsanförande de närvarande för deras visade intresse för vår rörelse och för deras goda vilja att föra rörelsen framåt.” Volymen fortsätter med ett protokoll från ett möte med riksledningen 4/1-73, sedan dokument kring samarbetet med SNF 1980-84, slutar med kaos, ömsesidiga beskyllningar, skilda vägar. NSR:s politiska program, ett par protokoll 1983, 1985, därefter handlingar – nu blir det spännande – kring Malmörörelsen 1951. Därefter årsberättelse för Svensk Opposition 1943, årsberättelse för NSR 1979, diverse handlingar 1982, 1963, 1941, 1958. En odaterad handskriven lapp med 10 namn, däribland I. Kamprad. Tillbaka till Malmörörelsen 1951, ett 14-sidigt protokoll från kongressen. Protokoll styrelsemöte NSR Malmö 5/1-61, §5: ”Kamratandan inom ortsförbundet diskuterades med hänsyn till bl.a. diskussioner och annat arbete inom ortsförbundet varvid föreslogs att en lista skulle uppgöras härför.” Inför Sommarträffen 30/6-57 planer på ”något folkdanslag”, talen ”mellan de olika dansnummeravsnitten” diskuteras. Volymen fortsätter med handlingar från 1952, 1951, till sist årsberättelser 1952, 1953, 1956, 1960.
Om jag skulle våga mig på en kort karakteristik av Per Engdahl som person bara att döma av de avlyssnade telefonsamtalen. Temperamentsfull, en känslomänniska. Han far i taket, blir förbannad. Ledsen? Inga spår. Hängiven, för att inte säga fanatisk. Därav ett starkt självförtroende. Optimist. Fåfäng. Han är kritisk mot Quisling, mot att han satt sig i tyskarnas knä, men så får han resa till Norge, kommer hem efter att ha ”fått träffa dem allihopa där”, kritiken bortblåst. Intrigant: rörelsen överskuggar allt, därför spelar personliga hänsyn ingen roll i hans politiska liv, den ska bort och den och den och … Vänner blir snabbt fiender. Fiender kan bli vänner. Intelligent.
I Säpoakten också dem han träffar på besök i Stockholm. Flera besök på tyska legationen 1940-43. Änkefru Lilly Martin, Görings svägerska, förbereder besöket i telefon: Hur många trappor? ”Jag ser ju så rysligt dåligt.” (11/2-41) Hälsar på hemma hos Sven Hedin. (20/8-41) Berättar i telefon för sin hustru nästa dag att H varit ”i gasen, utav själva den”. Lunch samma dag med tyske ministern, ”synnerligen angenäm”. Sammanför fil.dr. Lennart Linnarsson (född 19/7-09) med Weibull, köpman Holger Westerberg, postmästare Vilhelm Rosell. Linnarsson springer ärenden åt E., möts på olika platser i Sthlm. (1941-43) Hälsar på hemma hos prinsessan av Wied. (1941-42) Hem till Sven Hedin. (30/8-43) Lunch med tyske attachén Behrens på Operakällaren, middag i Strands matsal med Weibull, Carlberg, direktör John Erik Hultström (född 13/2-86), planerar Svensk Oppositions kommande verksamhet, bl.a. ”gillesaftnar” lördagar i Manhemssalen, studerar ivrigt handlingar med långa sifferkolumner, ”tydligen räkenskaper av något slag”. (11/9-43) Tyska legationen i trettio minuter, sedan redaktör K.G. Nyberg på Landelius konditori, Kungsgatan: ”Under samtalet dem emellan framkom enligt vad servitrisen kunde avlyssna att Engdahl skulle resa till Tyskland på fredag och vistas där till påföljande torsdag.” (19/1-44) Paul Grassman, pressattachén vid tyska legationen, men G har ont om tid, E får bara tio minuter. (10/3-44)
Och i främlingens roll får jag låta mig nöja. Detaljer hjälper mig dock att krypa närmare mitt objekt, så t ex att han anländer till Umeå med tåg denna dag i slutet av oktober 1942 med en brun resväska, en brun portfölj och en reseskrivmaskin, rumsnumret, tidsangivelserna, att dessa fyra namngivna personer dricker te i hotellets matsal. Ett uppsnappat telefonsamtal (dialog). Det är inte mycket, men det hjälper oss att se honom in action. Vädret denna dag kan jag ta reda på. Dagen därefter händer det något mer. PE anländer till Vännäs, stiger av tåget och går fram till en uniformsklädd järnvägstjänsteman, de växlar några ord, tillsammans går de sedan fram till det norrgående tåget, in i en andraklasskupé. Den andre visade sig senare vara samme man som PE talat med i telefon dagen innan, en järnvägstjänsteman vid namn BL. De går av tåget, följs åt till stationshuset, där L går in. PE till järnvägsrestaurangen, stannar där till två minuter före avgång, skyndar sig ut och upp på tåget som sätter sig i rörelse. ”I samma ögonblick kom L rusande och hoppade upp på det i gång varande tåget och gick in i samma kupé som E. Hur långt L medföljde tåget har inte kunnat utrönas.” L 40 år, skriven i Vännäs, känd för dåliga affärer, en ”vingelmakare”, ”lögnaktig” och ”synnerligen opålitlig”, misstänkt för spritstölder, illa tåld av såväl befäl som arbetskamrater. Politisk uppfattning okänd. I Boden samma kväll höll PE ett föredrag på f.d. Elimkapellet, Kungsgatan 14, rubrik ”Hitler, Stalin och Sveriges kommunister”. Ett sextiotal närvarande. PE klagade på att polis hade följt honom hela vägen från Härnösand medan kommunisterna hade fritt fram att utöva sin verksamhet. Bland åhörarna en officer, ett tiotal underofficerare från I 19, några av dem namngivna. Syftet med mötet att bilda en avdelning av Svensk Opposition.
Tekniskt sett finns ingen skillnad mellan levnadstecknaren och romanförfattaren. Greppen skiljer sig inte åt: personteckningar och miljöbeskrivningar, perspektivskiften och tidsförskjutningar, växlingen mellan handling och resonemang, individ och grupp, den stora och den lilla världen. Också jag kan börja i vilken ände jag vill, sätta punkt där jag tycker, fylla utrymmet däremellan efter eget skön. Också för mig är det viktigt att skriva så lite som möjligt, koncentrera språket, stryka, stryka, stryka. Jag väljer mellan människor, händelser och förlopp, väljer och vrakar. Papperskorgen är författarens bäste vän, som Singer sa. Spänningen uppstår mellan raderna, i det outsagda. Detaljer sätter färg på rummet, får en individ att ta gestalt, blåser liv i en situation. Verben får fart på berättelsen. Tonen fångar förhoppningsvis läsaren, håller henne kvar ända till slutet. Romanförfattarens verktygslåda innehåller inte fler verktyg än levnadstecknarens. Verkligheten begränsar dock den sistnämnde. Ljuga får jag inte. Dansen måste ske i takt med fakta. Mina möjligheter att ta mig in i en människas skalle är högst begränsade, för att inte säga obefintliga. Memoarer förskönar, brev luras, vittnesmål går inte att lita på. Levnadstecknaren är en främling, en gäst i verkligheten.
Hur hårt jag jag än anstränger mig kommer jag inte åt Engdahls inre liv. Genom polisrapporter och tidningsklipp kan jag följa hans rörelser, jag kan nästan höra vad han säger i telefon och jag kan läsa hans brev, böcker och artiklar, jag kan intervjua dem som kände honom, titta på foton, men hans inre värld förblir stängd för mig. Där går levnadstecknarens gräns. Hans besvikelser kan skymta i dikterna han skrev, frustration, också tvivel (till en viss gräns). Kan jag överhuvudtaget förstå honom? En ung släkting till honom var rädd för just det: att jag skulle förstå honom. Hon menade att där inte finns något att förstå. Han var en ond man, punkt. Hade han segrat skulle ondskan ha segrat och det är inget mer med det. Så var är det jag vill åt?
En dag i Per Engdahls liv. Anländer med tåg till Umeå klockan 15.23. Som bagage en brun resväska, en brun portfölj och en reseskrivmaskin. Resväska och skrivmaskin lämnar han över till vaktmästaren vid Hotell Margareta som mött vid tåget. Portföljen tar han hand om själv. Promenerar ensam till hotellet där han anvisas rum 27. Ringer hem. För sin hustru klagar han på att statspolisen förföljer honom, snokar igenom hans rum och bagage. Försöker förgäves komma i kontakt med doktor Brink vid Umeå lasarett, med advokat Sven Hallström. Beställer samtal till Vännäs 206, personligt, strax därpå expedieras samtalet: ”– Reser förbi Vännäs imorgon med tåg från Umeå klockan 13. Möt vid tåget. Vi har 20 minuter på oss för konferens. Vi ska gå igenom partiprogrammet. Finns någon fler att ta med till tåget? – Nej, jag är ensam här.” Kvart i sju kommer doktor Brink till hotellet med sin hustru, frågar efter E:s rum, dit de båda beger sig. Fänrik BHA, I 20, kommer kort därefter, frågar efter rum 27. De fyra till hotellets matsal, dricker te. Brinks lämnar hotellet vid nio, E och A kvar i matsalen till 22.15. A lämnar hotellet. E går tydligen till sängs. (26/10-42)
PE karakteriseras tidigt i Säpoakten: ”en extrem nazist av propagandatyp”. Man noterar hans kontakter, bl a att han telegraferar till Lilly Martin, Görings svägerska, före resan till Berlin (nov-40). Man refererar hans tal och föredrag, som det i Manhemssalen, Odengatan 42, Sthlm, våren-41, om nationalsocialismens motståndare i Sverige som ledda av ”vissa finans- och judiska kretsar” lyckats trumma ihop en skicklig propagandaapparat, förfogar över stora penningtillgångar. Nat.soc. och nysvenskheten har många beröringspunkter, olikheterna dock markanta, de nysvenska ”tryckte ej fullt så hårt på rasens renhet, som för oss vore en självklar sak, utan betonade kraftigare den enskilda människans särart, hennes personlighet”. Nysvenskheten har ej diktaturen på sitt program, i stället vill man bevara gamla stolta svenska traditioner (”vilka olyckligt avklippts vid Karl XII:s död”); självstyret skulle bevaras vid sidan av en stark regeringsmakt, göras gällande inom yrkena, korporationerna. Ordförande på mötet hovrättsrådet Seth Bjurner. I sept-41 talar han i samma sal under rubriken ”Vad har vi mot judarna?”, karaktäriserar dem som ”ett mänskligt gift”, uppmanar till enhetlig front mot allt judiskt; PE ”hätsk och hatisk i tonen”. 12/1-42 talar han under rubriken ”Sverige i världsbranden”, säger att det inte bara är en kamp mellan demokratierna och axelmakterna utan fastmer en strid mellan den vita och gula rasen. Krossandet av Sovjetunionen är av vital betydelse för vårt land. Före mötet har ingenjör Carlberg berättat att en ”judisk kalender” ska utges, under mötet cirkulerar en lista: de som tecknar sina namn ”skulle frivilligt ställa sin personkännedom om judar inom olika yrken och fakulteter till förfogande”, garanteras prenumeration (15 kr). I kalendern: judiska yrkesutövare, ingifta, hus- och egendomsägare o.dyl., i alfabetisk ordning. Säpos övervakare noterar att det är fullsatt i salen, 125 personer, bl a fem furirer från olika vapenslag, i uniform. Inga protester, invändningar, noteras.