under arbete2022-01-21T15:37:39+01:00

under arbete

Jag skriver om Jönköping, som staden tedde sig när han föddes. Om snöfall som övergår i en våldsam snöstorm: ångbåtsturerna på Vättern ställs in, överfyllda spårvagnar kämpar sig långsamt fram med förarna stående ute på plattformarna för att kunna se något i den bitande snöyran, alla barn i folk- och småskolan, även flickskolorna, hemförlovas. Två skenande hästar krockar med en spårvagn. En flicka ramlar i en vak men blir strax uppdragen. Kloakledningarna fryser. När stormen bedarrat vågar sig vandrare ut på isen, man kan gå ända ut till Visingsö: drygt fem timmar tar det. Fiskkojor på rad mellan Visingsö och Gränna: man drar upp lake. Annars årsstämmor, vinterfester, basarer, konserter, föredrag med skioptikonbilder. Tidningsannonser om lediga platser. Jag tar läsaren från staden och in i hemmet på Östra Storgatan 93. Har skaffat ritningarna på huset. PE skriver något litet i memoarerna. Letar detaljer, kännemärken. Berättar om S E Engdahl. Vet inte varför han valde officersbanan. Tiden? Regementets rutiner, högtider, beredskap när storstrejken bryter ut: så många man till häst, så många till fots, så många skarpa patroner per man, permittering ”endast i trängande fall” o.s.v. Kasernerna som stod nya 1898. (Jag gick dit under besöket i Jönköping.) Rullorna avslöjar inget om hans färdigheter, karaktär, eventuella sprickor. Var det allt?

Beställt en släktutredning på Küller. Syskon och syskonbarn. Håhåjaja.

Uno Küller visar sig vara en gäckande skugga. Jag skriver till två kännare av den svenska fascismens historia, ingen av dem har hört talas om honom. Jag vänder mig till Riksarkivet, Säpos historiska arkiv, får snabbt svar: ingen Uno Küller. Han kom och försvann.

Fascismen kom tidigt till Jönköping. Så börjar en artikel i Jönköpings-Posten 8/8-92, skriven av Sigvard Lindqvist. Den handlar om PE – ”Också en son av Jönköping” – men den börjar med en annan person, Uno Küller, som 1927 ska ha samlat en grupp kring fascismens idéer. Detta enligt ”en längre rapport” i Smålands Folkblad enligt Lindqvist. Har aldrig hört talas om mannen. Han nämns inte i Holger Carlssons Nazismen i Sverige, inte hos Wärenstam. Carlsson skriver att det fanns en avdelning av Sveriges Fascistiska Kamporganisation i Jönköping men nämner ingen Küller, ingen annan än PE. På nätet hittar jag honom: född i Gävle 2/10 1899, död i Stockholm 7/10 1934. Skådespelare. Ska ha medverkat i filmerna Karl XII, båda delarna, och Gustaf Wasa, första delen. Det kan inte ha varit mycket mer än statistroller; han finns inte med i någon av rollistorna. I Sveriges Dödbok hittar jag samma uppgifter om födelse och död. Jag hittar de som antagligen var hans föräldrar. Jag hittar en Oskar Küller, ingenjör, i telefonkatalogen för Jönköping 1927. Jag hittar inte hans namn i de digitaliserade dagstidningarna på KB. Konstigt. Jag sätter mig i tidningsläsesalen, chansar på 1927, Smålands Folkblad, plockar fram mikrofilmerna och börjar läsa. Andra dagen hittar jag artikeln Lindqvist nämner, fredagen 9 september 1927: ”Fascisten Küllers världsomvälvande politiska filosofi”. Tyvärr ingen intervju med Küller, i stället med en ung man, anonym, som ska ha lockats av fascismen, träffat Küller. Han verkar ha varit känd fascist i Jönköping, åtminstone i socialdemokratiska kretsar. Artikeln berättar något om fascismen, tyvärr inget specifikt om Küller, mer än att han under sina promenader bär hundpiska.

Åkte till Jönköping, två dagar på plats, hem igen med en satans förkylning. Först i dag, nu på morgonen, rätt klar i knoppen. Vid skrivbordet. Försöker samla ihop det jag fick med mig från Jönköping: en promenad genom stan, från Väster till Öster; ett besök i Korskyrkan, Östra Storgatan 93, huset intill Vättern dit familjen Engdahl flyttade in 1914; en promenad fram och tillbaka till artilleriregementet på sin höjd, där Sven Edvard Engdahl tjänstgjorde från 1897 till 1927; ett besök på Per Brahegymnasiet, rektor Oskar Cronodal tog mig runt och upp genom trapphus och salar, aula och vind med unika samlingar: här började PE skolan 1917, tog studenten 1927 och då hette det Högre allmänna Läroverket i Jönköping; möte med Henrik Johansson, arkivarie på Jönköpings museum, som tagit med sig bibliotekarien och släktforskaresset Clas Lugn och plockat fram både klipp om SE Engdahl och artiklar om artilleriregementet: oerhört givande; efter någon timme anslöt Lennart Lindberg som kan allt om Jönköping, en av deltagarna i succépodden Unnergången som jag lyssnat på under förmiddagen. Jag köpte ett vykort och en kylskåpsmagnet med John Bauers älg och sedan åkte jag hem.

Vaknade klockan fyra i morse med feber. Måste alltså skjuta upp Jönköping, boka om och boka av, tågbiljetterna oombokningsbara. Helvete. Tre personer har jag gjort upp om att träffa, byggnader att se, platser, gator. Somnade om framåt fem, halv sex. Vaknade en timme senare, friskare. Febern hade gått ner, inte så ont i halsen. Det är klart att jag åker, slipper boka om. Nu ska jag försöka skriva.

Jag håller på och bökar med hans uppväxt. Med hemmet, föräldrarna, staden. Vad jag har? Jag har hans memoarer, några intervjuer, vad andra skrivit, några notiser, en släktutredning, bouppteckningar. Jag har rullorna för Smålands artilleriregemente. Det är inte mycket. Jönköpingslitteraturen förstås. Jönköpings-Posten. ”Vätterns blå djupsänka mellan långa mäktiga åslinjer.” Det har jag antecknat allra först i kollegieblock 8, en anteckning under läsningen av Jönköpings turistkalender från 1928. ”Staden mellan Vättern Munksjön och Rocksjöns vattenspeglar. Växer samman i öster med Huskvarna.” Det kommer säkert inte med, det är för tråkigt. Vad PE skriver om sitt hem? Han skriver: ”Jag har själv vuxit upp i en typisk högborgerlig miljö, där ett visst beteende drillades in redan från början.” Det tar jag med, på ett eller annat sätt. Där finns några detaljer, tyvärr inte så mycket. Visst präglade hemmet honom.

Det svåra med skriva är att välja och sedan, när jag väl valt – stoffet, orden, skiljetecknen – veta om jag valt rätt.

Jag reste till Göteborg, sov över på hotell, tog en buss på morgonen. Han mötte mig på stationen, vi åkte hem till honom. Han undrade varför jag hade kommit hela vägen hit. Han hade sagt att han inte hade mycket att tillföra. Han bjöd på kaffe, på wienerbröd som han lade upp på påsen han förvarat dem i. ”Snyggare blir det inte.” Han var noga med att hans namn inte ska finnas med i boken, inte vårt samtal, bara det han hade att berätta. Vi satt hela förmiddagen, efter tolv åkte vi och åt lunch, kom tillbaka. Det är klart att jag fick veta sådant jag inte redan visste, konturer fylldes i, saker blev tydligare, människor tog gestalt. Vi tittade på foton. Han berättade. Han hade saker klart för sig.

Jag har börjat skriva. Jag hittade en första mening, fortsatte sedan. Jag börjar med hans död, omvärldens reaktioner. Fortsatte att skriva. Tre sidor, fyra sidor. Sedan tog det stopp, fick inte ihop slutet på kapitlet. Jag skrev, strök, skrev, strök, lät det ligga ett tag. Nu har jag skrivit ett nytt slut, kanske håller det, jag vet inte. Jag låter det ligga ett tag, börjar med nästa kapitel. Och det är så mycket som återstår att ta reda på. I eftermiddag sätter jag mig på tåget till Göteborg, för vidare transport en bit in i landet. Jag ska träffa en släkting som till sist lovat att ta emot mig. ”Fast jag har inte mycket att berätta.” Så brukar det låta. Det är som en brottsutredning, säger jag. Varje detalj räknas.

Att fästa en människas liv på papper kan vara det svåraste av åtaganden. Man ägnar år av sitt liv åt uppgiften, ändå blir det fel. Miranda France skriver det i TLS 1/9 apropå två nyutkomna böcker om konsten att skriva biografier. Norman Sherry ägnade trettio år av sitt liv åt Graham Greenes liv, reste i hans spår runt jordklotet, drog på sig samma sjukdomar, för att läsaren skulle få en ”total upplevelse” – som om Graham Greene var någon sorts nöjespark, skriver France. Tre volymer blev det, blandade recensioner, Norman Sherry själv självkritisk. Antagligen tog han i för mycket, förlorade distansen både till objektet och till sig själv, uppslukades. De oväntade detaljerna, inte själva dokumentation, är nyckeln. Det skriver Ann Wroe som skrivit en av de två recenserade böckerna i TLS, Lifescapes. A biographer’s search for the soul. En lappad och lagad cardigan kan säga mer om en människa än hennes CV. Livet vilar i detaljen.

Och jag fick snabbt besked från Jönköpings stadsarkiv. PE hade året innan inskrivningen undervisats i hemmet. Då vet jag det.

Han börjar i läroverket 1918, då han har fyllt nio. Var gick han de två första åren?

Två dagar i Vadstena Riksarkivet. Högre allmänna läroverket i Jönköping. PE skrevs in där höstterminen 1918, började gymnasiet 1923, latinlinjen, studentexamen 1927. Kollegiets protokoll, examenstabeller till studentexamen, kataloger, studentuppsatser, betyg, årsredogörelser, också fotografier, tidningsklipp. En glimt av skolans vardag: lärares namn, examina och undervisning, elevers namn och adresser och fäders yrken, terminsavgifter, premier och stipendier, kollegiet positivt till fortsatta försök med kvinnliga lärjungar i gymnasiet, diskussioner om undervisning i könssjukdomars natur, upprättandet av en tandklinik för läroverkets elever (tandläkarens slutomdöme efter undersökning av tandstatusen bland dem: ”ett skriande behov av hjälp”), elever som stängs av en termin eller två för att ha stulit pengar, godis, även en revolver, två elever har författat en smädesdikt om lärarkåren och låtit trycka den, med hjälp av klasskamraterna, hela klassen bestraffas genom att inga stipendier utdelas: föräldrar protesterar, kollegiet svarar: dikten kan inte betecknas ”allenast såsom ett skämt”. Ingenstans hittar jag dikten. Däremot hittar jag PE:s studentuppsats i modersmålet: ”Sveriges utrikespolitik efter 1809”. Betyg: A. Det var han värd: skrivet inte bara med stor sakkunskap, också med temperament. Han går ut med bra betyg, tre stora A, kanske klassens allra bästa, trots sitt handikapp. Han har sista året varit ordförande i föreningen Ungdomens Röda Kors. Det är en ny förening. Nu ska vi bara gjuta liv i kökkenmöddingen.

Kronologi i all ära, den bestämmer turordningen, löser dock inte det mycket större problemet med en bok: Vad ska bort och vad ska med? Kathryn Schulz skriver det i en recension i New Yorker av Gunnar Brobergs stora bok om Carl von Linné: Mannen som ordnade naturen. (På engelska har den fått samma titel: The man who organized nature.) I Brobergs bok får man veta en massa saker som man inte behöver veta, skriver Schulz, inklusive längden och hårfärgen på Linnés skolkamrater, däremot ingenting om sådant vi borde få veta. Däribland hans sätt att organisera människan i fyra särarter, det vill säga försöket att göra vetenskap av rasistiska fördomar. (Broberg avfärdar diskussionen.) Jag ska inte fördjupa mig i detta, Linné var minst sagt en komplicerad person – Schulz kallar honom för en av historiens mest paradoxala människor – noterar bara detta därför att jag aldrig för en stund, inte ens när jag sitter böjd över luntorna från Smålands artilleriregemente, kan sluta att grubbla på hur boken om Engdahl ska skrivas. Kronologiskt, okej, men vad har regementets bordsskick med Per Engdahl att göra?

Till toppen